I Augusti tyckte min partner att vi behöver en paus, veckan efter ville hon skiljas. Jag sa ok, då kan du ta huset och överta huslånen, så tar jag resten av lånen vi har. Allt står i mitt namn.

Nej svarar hon vi behöver advokater för jag känner på mig att detta kommer att bli smutsigt, hon hade nämligen mediterat och när hon gjorde det kom någon från andra sidan och talade om för henne vad jag hade gjort med barnen.

Redan här skulle man ju anat ugglor i mossen men hjärndöd som man är gjorde jag inte detta, tilläggas här för att alla ska hänga med är att hon har två barn sedan tidigare med två olika fäder, den första blev anklagad för mordförsök vid separationen och den andra blev anklagad för sexuellt utnyttjande.

Den första pappan träffar sin dotter regelbundet, den andra har inte träffat sin son på 6 år.

Jag själv trodde naturligtvis på pedofilhistorien till en början, mordförsöket hörde jag talas om först hösten 2006.

Jag blev anklagad för sexuellt utnyttjande av min 2,5 år gamla dotter. Polisutredning pågår just nu och jag har blivit kallad på förhör, social utredning där jag fick förklara vad jag hade gjort och inte gjort.

Polisen i Stenungsund hittade inget så i januari låter åklagaren fallet gå över till Göteborgspolisen och där ligger det fortfarande. Socialen kom fram till att det inte hänt något och att de inte såg något hinder att jag träffade min dotter.

Vid domstolsförhandlingarna om äktenskapsskillnad åberopade jag naturligtvis gemensam vårdnad och halvt umgänge men så blev det inte.

GV blev det och umgänge varannan helg men bara detta gjorde mig glad eftersom jag inte träffat dottern på 5 månader. Detta gick utan problem de första 3 helgerna men sen kom påsk och då får jag ett SMS att dottern är magsjuk och har feber och mamman vill ha henne hemma hos sig.

Döm av min förvåning när man får reda på att mamman sedan är bortrest hela helgen med barnen.

Vad jag behöver råd om är hur jag bäst går till väga nu, huset hon bor i är ju mitt och jag betalar lånen för det, bilen hon kör betalar jag både lån och försäkring på.

Min advokat säger att allt detta görs upp vid bodelningen men det händer absolut ingenting, jag betalar och lever på mina föräldrar och min bror med familjen för pengarna är slut när allt är betalt.

Det känns som man skulle vilja skita i allt men sen ser man den lilla och förstår att man måste kämpa men det blir jobbigare och jobbigare.

Följande svarar signaturen Enstöring

Mitt råd är att du snarast möjligt driver igenom bodelningen. I avvaktan på det bör du försöka minimera kostnaderna så gott det går, t ex genom att ställa av bilen om hon inte vill betala skatt och försäkring, kolla om du kan få amorteringsfrihet på lånen etc. Du kommer att behöva alla pengar du kan få när det drar igång på allvar! Se också till att du har en advokat som du känner dig nöjd med. Sannolikheten för att du får en långvarig relation till den är stor, och det kommer inte bli billigt.

Ett bråk mellan barnen

En torsdag i januari i år fick jag avvärja ett bråk mellan min då 7-årige son och hans 5-åriga syster. Medan jag kramade om och tröstade systern försökte jag prata och reda ut varför de slagits (det handlade om att hon hade använt en av hans legobitar…). Strax efteråt, när jag trodde problemet var utrett, hörde jag en kraftig smäll och fick se att min son hade satt krokben för sin syster när hon sprang förbi honom (hon grät hejdlöst och hade slagit sönder glasögonen i fallet). Jag gick fram till honom och frågade vad han hade gjort – ”Nää, ingenting..” blev svaret. ”Du satte krokben för ***, jag såg det ju själv!” sa jag upprört. Då fick sonen ett utbrott och flög upp från golvet där han hade suttit, han slet tag i en ”barnsäker” trägrind vid trappan och började skaka den fram och tillbaka medan han skrek okvädningsord.

Olyckan

Plötsligt lossnade grinden från fästet och han slet upp den emot sig. Då tyckte jag det fick räcka och lyfte upp honom under armarna och bar honom till en soffa där jag höll fast honom och sa ifrån på skarpen ”Du får inte slå *** och du får inte ha sönder saker i huset!” Sedan upptäckte jag en svullnad vid hans vänstra kindben, men jag förstod inte då hur den uppkommit (senare insåg jag att grinden hade träffat honom på kinden när han ryckte loss den, blåmärket var ett exakt avtryck av en av de vertikala ribbornas övre kant). Vi åkte senare till dagis och till skolan och saken var utagerad (trodde jag…).

Hon förklarade att jag hade slagit min son och att de undrade vad som skulle hända när han kom hem.

Polisanmälan om misshandel

På måndagskvällen (fem dagar senare) blev jag uppringd av en socialassistent som sa att de skulle lämna in en polisanmälan om misshandel. Jag undrade vad det handlade om? Hon förklarade att jag hade slagit min son och att de undrade vad som skulle hända när han kom hem (underförstått – skulle jag slå honom igen?). Jag blev både förvånad och förbannad över deras anklagande ton. En månad senare blev jag inkallad till polisen för förhör – jag lämnade då in den del från grinden som orsakat skadan och bad dem låta en expert jämföra fotografierna av skadan med grind-delen. Det borde lösa hela fallet, tyckte jag. Då fick jag veta att skadan inte hade dokumenterats av någon läkare utan bara fotograferats av socialassistenten fem dagar efteråt, och blåmärket var då nästan helt borta. Någon månad senare kallades jag till ett nytt förhör, och anklagades för ”ofredande” – min fru hade hittat på att jag skulle ha knuffat henne. Den del från grinden som jag lämnat in lämnade de tillbaka och förhörsledaren sa att åklagaren inte ansett att den var av intresse för utredningen(?).

Domen i tingsrätten

Min advokat satt och såg på när detta skedde utan att ingripa. Incidenten med grinden gick upp i Tingsrätten i slutet av augusti och trots att jag berättade exakt vad som hänt – och att blåmärkets form stämde överens med grinden och inte alls stämde med ”ett slag med öppen hand” (som min son underligt nog sagt i polisförhöret) så dömde tingsrätten mig för ”ringa misshandel”. Min fru (som inte behövde svära någon ed) vittnade emot mig och hävdade, utan att ha några som helst bevis, att jag skulle ha även gett henne blåmärken (hon var inte hemma vid grind-incidenten).

Jag kan konstatera att åtskilliga allvarliga fel har begåtts. Skolan borde ha anmält ”misshandelsmisstanken” direkt, inte efter 5 dagar. Skadan borde ha dokumenterats och undersökts av en läkare, och inte slarvigt fotograferats av en socialassistent. Min advokat borde ha insisterat på att grind-delen skulle ha undersökts av en rättsläkare och jämförts med fotografiet av skadan (med stöd av vittnesuppgifter om hur skadan såg ut). Min son har bara hörts en gång, och inte alls utfrågats utifrån min berättelse om hur det gick till.
Man har totalt ignorerat fakta – skadans utseende BEVISAR ju tydligt att anklagelserna inte stämmer!

För att överklaga till Hovrätten krävs särskilt prövningstillstånd och jag har försökt hitta en rättsläkare som kan ge ett yttrande om fotografierna. Detta har visat sig vara omöjligt – det är bara Rättsmedicinalverket som upprättar rättsintyg och de arbetar ENBART på uppdrag av åklagare, polis eller domstol. Den medicinskt ansvariga överläkaren på RMV har i alla fall tittat på fotografierna och helt dömt ut dem som amatörmässiga: ”Dokumentationen ska göras på ett sjukhus och det ska finnas en läkarjournal för att utfärda rättsintyg”.

Nu har jag via min advokat i alla fall lämnat in ett överklagande, men utan möjlighet att konsultera rättsläkare kan vi inte tillföra den ytterligare bevisning som troligen behövs för att överklagandet ska gå igenom. Jag är helt förstummad över att det kan gå till på det här viset i Sverige!

Av de inblandade myndighetspersonerna har i stort sett samtliga varit kvinnor (skolans kurator som anmälde, socialtjänstens två assistenter som i sin tur anmälde till polisen, förhörsledaren på polisen, åklagaren, företrädaren för min son, och dessutom min fru’s advokat – som lämnat in en stämning om skilsmässa kryddad med vaga anklagelser som varken kan bevisas eller motbevisas).

Ingen av dessa har behandlat mig som ”innocent until proven guilty” som det brukar heta i filmens värld. De har dessutom varit helt oemottagliga för fakta – en snabb titt på min son’s kind hade räckt för att utesluta att blåmärket kommit från något ”slag med en öppen hand”: blåmärket var litet, mindre än en enkrona i storlek, det var kraftigt svullet och hade an tydlig avrundad övre kant. Allt detta typiska kännetecken för en skada från ett litet skarpt objekt – och grind-delens övre kant stämmer in exakt i storlek och form.

Min fru tog barnen med sig och flyttade

Att min fru har vänt sig emot mig är enligt min advokat mycket vanligt i den här typen av fall. Han gick t o m så långt att han sa ”Vid påstådda brott mot kvinnor och barn finns det ingen normal rättvisa – det är ruskigt!” Min fru tog barnen med sig och flyttade till en lägenhet två månader efter incidenten. Hon har via en advokat begärt skilsmässa och försökt få ensam vårdnad, men gick med på att ta tillbaka det kravet om jag skrev på ett papper om att barnens boende ska vara hos henne under det här året (jag skrev på det – det var ju utpressning). Jag har hela tiden varit övertygad om att jag skulle bli frikänd och att vi då skulle kunna börja lappa ihop familjen (vi har tre minderåriga barn tillsammans, en 2-åring också förutom de som redan nämnts), men nu har det drivits så långt att jag inte ser någon väg tillbaka. Hur kan man någonsin förlåta en fru som gör något liknande (även om hon tror att det hon gör är för barnens bästa)?
Jag träffar nu barnen på helgerna samt äter middag med dem i lägenheten på onsdagkvällar. Jag är helt frånkopplad från barnens vardag och det känns inte alls bra.

Följande svarar signaturen PappaGallo

Enligt vad du beskriver har ni GV (Gemensam Vårdnad) om barnen, då är det din rättighet att får reda på saker och ting kring barnens vardag. Dagis, skola och sjukhus har skyldighet att lämna ut uppgifter kring barnen till dig. Vill du ta en mer aktiv del av barnens vardag får du kontakta nämnda instanser och be dem hålla kontakt också med dig.