”Försöker få en relation mellan far och son….”

Gjorde ett tappert försök under 2009 igen att få en sund relation mellan far och son, förklarade att detta var viktigt på alla plan och att det bara måste fungera, det fanns inte utrymme för ett till misslyckande. Målet var att låta sonen sakta återfå tillit till dig och bygga upp en trygghet och en bra relation.

Till dig pappa,

Jag som mamma tog alltså bilen till dig då du bor i annan stad, 12 mil-förklarade situationen och efter 7 timmar så var vi överens-du skulle engagera dig fullt ut. Som grund sa jag att; vi startar på nollpunkten, vi ser framåt och ägnar inte en sekund till att titta tillbaks i det gamla.
Du fick bo i vårt hem varje helg, det var din önskan.

Sagt och gjort.

”Ditt hem var en enda röra, istället för att titta snett tog jag städatteraljerna och städade upp ditt hem, sorterade dina kläder, sorterade din post, diskade undan fixade lite mat”- ja allt man brukar göra för sina vänner gjorde jag för dig.

Varje helg hämtade jag dig i din stad, stod för alla utgifter och besök på de olika arrangemang vår son ville gå på, körde er till fiskeställen och höll min  i skymundan. Visade upp allt du missat, fotoalbum, vår sons skola och vad han hitills hade lärt sig, hans idrottsintresse och hans hobbies. Förklarade hur vår sons adrenalinsprutor fungerade – ”vår son har anafylaktisk chock-livshotande allergier”.
på söndagarna körde jag hem dig  för att sedan hämta dig kommande helg. hade Telefonkontakt under veckan för att göra veckan kortare mellan dig och sonen.

Vår son var jättelycklig även fastän att han var reserverad-ni lekte och hade jätteskoj.
Du såg själv lycklig ut, som om du hade harmoni och verkligen ville detta.

Efter en tid så vart du mer disträ, jag vidhöll fortfarande mitt ord; ”detta skulle fungera”, för var gång du tappade tråden såg jag till att du tog tag i den igen.  Detta skulle fungera, vi var överens om det och jag skulle inte svika eller låta situationen gå förlorad, vår son behöver dig, pappa.

En tid gick och du blev förändrad- du återgick till gamla banor sakta men säkert, jag såg varje steg bakåt du tog och gjorde allt för att få dig ur dem, du blev hårdare mer känslokall. jag tog en kväll ett samtal med dig:

” du berättade att det var lättare att ta ut dina gamla svek på mig än att själv ta ansvar för det som varit, att du hatade dig själv och du verkligen hatade dig själv-det såg jag ju på dig” – ”jag tog din hand, sa: vi fixar det här, det kommer att gå bra, låt de gamla vara glömt det är en ny dag i dag, vi tar det därifrån”.

Men du kunde inte riktigt släppa dina svek mot din son, du försökte, du ville så gärna, men ditt hat mot dig själv tog övertaget för var dag som gick.
För var dag som kom vart du mer respektlös mot vår son, jag tog dig åt sidan, förklarade att vissa saker gör vi inte och vissa saker gör man.

Du vart arg på mig, jag tog det, höll mig lugn, talade, försökte få dig att gå ur ditt ”mönster av hat mot dig själv”.
Du började ställa krav, ville ha vår son ensam fastän att du visste att vår son inte ville det, han vågade inte vara ensam med dig, det visste du-men dina krav vart allt mer orimliga, som om du sökte en medveten splittring för att kunna dra dig ur ditt löfte.

Du började klaga på allt, mitt hem, vår sons intressen, du ville bara sova då du var här- jag lät dig sova, tänkte att du kanske var trött och sliten och att ditt humör skulle bli bättre efter en middaglur eller två… vår son kunde stå och titta på dig medans du sov…

Du och jag hade suttit med vår son och hans kalender, han ville ju kunna räkna dagarna tills det vart helg igen-han längtade ju efter dig, vi båda tyckte ju det var så charmig och underbart.

Vår son ville visa dig hans värld, hans intressen, hans längtan efter sin pappa, men du vart mindre och mindre tillgänglig-jag såg vår sons sorg i hans ögon, du såg den du med, men du rörde inte en min…ditt hat mot dig själv hade tagit överhand…

Jag fick förklara för vår son varför du inte kom vissa helger- jag sa ”pappa är trött, han jobbar så mkt, så han måste få vila lite”……..jag såg sorgen i hans ögon men jag gav honom hopp, glädje, jag gav honom tro att det kommer att ordna sig…

Jag kunde aldrig förklara för vår son att du vägrade bli hämtad av oss, att du skyllde på att du inga pengar har, fastän att du inte betalade något…
Du hade den ena efter den andra bortförklaringen.. jag tog aldrig mig tiden till att skälla på dig, jag lät dig vara ifred.

En kväll hemma hos mig berättade vår son för mig att du försökt trycka ned hans huvud mot en kudde, vår son berättade att han hade kämpat emot, det horribla var att jag stod i mitt eget kök då detta inträffade och märkte ingenting- efter det ville vår son inte vara ensam i ett rum med dig fastän att jag fanns i ett annat i vårt hem – han höll sig nära mig alltmer – jag kontronterade dig, förklarade att detta får absolut inte ske alls under några omständigheter, du kunde inte förklara varför…

Jag började mer och mer inse att ditt hat mot dig själv kom att bli ett hat mot din son, ett hat du inte kunde kontrollera. Dina ord vart mer udda, du tyckte dig ha rätten att behandla vår son som en sak, att du var vuxen och att vårt barn skulle foga sig efter dig och dina behov, du ansåg att du hade rätt att som du sa ”terrorisera din son” och du tog varje tillfälle i akt – Jag satte mig återigen med dig-förklarade att så gör inte vuxna mot barn…

Du menade på att vår son var bortskämd, en elak unge som bara hade jävelskap i sin blick – förvånad och ledsen blev jag av dina ord. Talade med mina killkompisar som brukar ta med vår son och göra manlliga saker, frågade om dom uppfattat vår son på det viset? – men ingen av dom tyckte att din beskrivning passade in på vår son…..varför ville du få mig att tro att vår son var en nidig skitunge?

helgerna kom och vart pappalösa – jag muntrade upp vår son, gjorde allt vi alltid gjort, talade allt mindre om dig, jag kollrade med andra ord bort vår sons frågor, jag ville inte se honom ledsen längre.

En dag ringer du, jag hör att du söker skäl, skäl för att slippa komma mer, du vill bråka…jag lyssnar på dig och så kommer meningen jag inte hade väntat mig:

”Ha ett bra liv och ”klick”-jag stod med telefonen i handen och bara stirrade på den”…..

Sen kom mina tårar, jag sjönk i hop på golvet med telefonen i handen, jag kunde inte förmå mig att fatta vad som just hade hänt, fastän att jag visste att du sökte en väg ut ur ditt föräldrarskap……..jag satt på golvet som ett stort frågetecken….

Vår son såg mig, frågade varför jag var ledsen- jag kunde inte svara, jag kramade om honom, sa att ”mamma” måste få tänka lite….

Jag samlade mod ett par dagar, var ju tvungen att ha ett samtal med vår son, förklara att  du, pappa kommer inte mer, att du valt att lämna honom och gått din väg… igen…jag ville förklara på ett bra vis, minimera vår sons smärta, vår sons tårar och vara redo på hans frågor…

Det kvällen kom tårarna, vår son grät, skakade av sorg, skakade av sin längtan till  dig,sin pappa – den sorgen i vår sons ögon kunde rasera alla berg på vår jord, han höll i sin kalender, kramade den som om den var du, han ville inte släppa taget om dig, kalendern var det enda han nu hade kvar…..den smärtan jag delade med vår son den kvällen/natten önskade jag att du fick se, att du fick känna hans smärta, se hans sorg….den natten var ett rent helvete…

Sen kom frågan;

”varför gör min pappa så här mot mig?”

– jag svarade att jag vet inte, mamma vet inte…jag förklarade att det är bara du och jag nu till vår son, sa att du kommer alltid ha mig, jag kommer alltid stå vid din sida, och att det ibland blir så här, att det finns knasiga mammor och knasiga pappor och att ingen vet egentligen varför dem gör så knasiga saker…..

Jag har rotat i ditt liv fastän att du är mitt X, jag behövde svar på min frågor om varför du gör så här- jag har fått svar, mörka, hemska, vidriga tragiska svar. Svar som ingen egentligen vill ha…

Du är uppvuxen i en familj vart alla dina bröder och morbröder hamnat i händerna på en pedofil, en släkting…

– År efter år har ni utsatts för vidrigheter som skapat ett helvete för er alla inombords.  Du mitt X har lidit/lider helvetens kval, försökt rädda dina syskon, offtat dig själv i tron om att dina bröder då fick vara i fred från denna man som tog allt liv i från dig men som samtidigt tog dina bröders liv, morbröders liv i från dem…trots att ni alla lever har ni ingen livsgnista kvar, ni försöker le men går helst undan människor runtomkring er…

Du mitt X lever inte  inombords, du bara finns, du har försökt leva, du har försökt andas, du har försökt vinna…men du orkande inte…du orkar bara finnas till för dig, gömma dig i ditt helvete, komma ut i bland…ditt liv togs ifrån dig så tidigt, så allt som skett har gjort dig till den du är i dag, det är ditt sätt att överleva, även om det är fel sätt att överleva på…

Du försökte skapa en familj, bygga en ny bro till ett bra liv, du och jag kom att dela ett liv, få ett barn, vår son, din son, ditt ALLT.
jag minns än i dag dina första timmar med vår son- jag hade gjort kejsarsnitt så jag låg på IVA- du berättade för mig att ditt livs bästa stund på denna jord var dessa timmar ensam med din son  mot din hud, er samhörighet, din son var det bästa som hänt dig under hela din livstid.

jag kunde föga ana hur ditt liv varit innan vi möttes, hur ditt liv hade formats, du behöll din hemlighet väl, alltför väl…du och dina släktingars mörkaste hemlighet är nu även min att bära…. jag är tacksam för dina släktingars ärlighet som berättade allt för mig

Jag vet också att du älskar mig än, hur förundrad du är över att din kärlek till mig är lika stark i dag som den var då vi möttes för snart 15 år sedan, att du vill ha en hel familj men att du inte orkar då du är så vilsen i dig själv…din lögner du dragit här och där  ledde oss som par på en ödesväg, istället för att berätta hur du mår gav du mig all skuld överallt, fastän att alla fattade att det var du som inte orkade, ville ta ansvar för ditt liv..du valde att fly istället, in i dig själv och där är du än…

– Hade jag kunnat förändra ditt liv om jag vetat – svaret är ”nej”.

– kan jag förändra vår sons liv – svaret är ”ja”.

– Finns det plats för dig i vår sons liv i dag – svaret är ”nej”, du
måste reda ut ditt eget liv först en gång för alla. Då först är du välkommen på heltid, när du vill, hur länge du och var du vill.

Även om jag förstår dig nu mitt X så hjälper det inte vår son som är liten, jag kan inte berätta för honom denna bistra sanning, vet inte ens om jag kan det då han är myndig….

För var gång sedan tidigare då jag försökt skapa band mellan dig och din son så förstår jag bättre i dag om varför det hela tiden har skärt sig…

Jag klandrar dig inte för att du hållit tyst om hur du mår, jag klandrar dig inte för dina osanningar, svek
jag önskar dig bara lugn och ro och att du en dag finner vägen ut så du får känna hur härligt det är att leva och se hur underbar vår son är.

Vår son har allt i sitt liv förutom du och fick han välja skulle han välja bort allt för att få tid tillsammans med dig.

Jag tjuvläste vår sons dagbok, ja, han skriver dagbok och han är bara 7 år, jag kände både ledsamhet och glädje då jag läste, men jag måste säga att jag var stolt över att vår son förmedlade sina känslor i sin dagbok:

vår son skrev,

”Jag saknar pappa och jag gillar pappa och min familj,det saknas något och det är pappa. pappa och mamma och barn”

(Vår son har också ritat dit ett stort hjärta och i det hjärtat finns två små hjärtan, ett med bokstaven P i som i pappa och ett hjärta med G i som i vår sons namn).

Din son G.

Som mamma samlar jag ork för att räcka ut min hand till mitt X, det är min sons önskan att få ha sin pappa bredvid sig och då anser jag att det är min plikt att försöka tillgodose min sons önskan.

Så till er alla som bråkar om oväsentligheter, för det är vad det är ofta, ni som hittar på story efter story för att skada era X, hämnas, tävla om vem som är bättre förälder för era barn, ni som påverkar era barn och fyller dem med era känslomässiga problem efter en separation, ni som tar ut era separationer på era barn,bråkar om pengar, avstånd, bor på olika orter  osv lös problemen  som vuxna och LÅT barnen vara.

KÄMPA för en bra  relation mellan barn och den frånvarande/- den ofrivillige frånvarande föräldern inte för en separation!!

KÄMPA för en bättre relation med ditt X, man dör inte, jag lovar.

 

/Anne