Pappan (D) till vår dotter (M) var aldrig särskilt intresserad av att vara med i hennes liv, men ändrade åsikt när hon var ett par månader och ville genast träffa henne mer.

I början var det svårt, jag bodde 20 mil bort (flyttade innan jag visste att jag var gravid) och studerade på en utbildning där, men det gick billiga tåg/bussar upp och att hitta sovplats var inte svårt.

Nästan varje gång ett umgänge skedde var det jag som ordnat det, ibland betalade jag tom biljetten upp. Ofta fick jag höra att han inte hade pengar att åka och jobbet gick före allt. Trots flera veckors planering så visste han ”aldrig” när han var ledig. I samma veva skaffade han en ny flickvän som han hade råd att resa till varannan vecka för mer pengar.

Från det att hon fyllde ett till att hon fyllde två träffade han henne tre gånger under det första halvåret och sedan två gånger under andra halvan. I juli det året flyttade jag neråt så att vi bodde 7mil ifrån varandra istället för 20. I min dumhet trodde jag att det skulle hjälpa deras relation, framför allt med tanke på att hans nu nya flickvän (nr:2) älskade barn.
Under den tiden blev snarare saker sämre och sämre. Jag fick tjata till mig enstaka passningar, sedan åka mer än halva vägen för att lämna eller hämta, trots att jag var arbetslös/studerande och hade ont om pengar.

Jag betalade vid det laget även blöjor som hon använde när hon var hos honom liksom allt annat, tex kläder. Sommaren 2007 fyllde vår dotter två och han hade då sett henne totalt tio gånger, ofta kortare stunder.

Nu fick jag även ett jobb och bad då pappan hjälpa till med att ha henne när jag jobbade kvällar vilket han faktiskt gick med på. Flickvän (nr:3) var inte överlycklig men sa iaf inget uttryckligen om saken.

Efter två veckor fick jag sparken. Inte helt förvånad med tanke på att han vid två tillfällen ringt när jag mer eller mindre satt på bussen in och avbokat med den ena svaga ursäkten efter den andra.

Jag tappade temperamentet och talade om för honom att nästa umgänge kunde han samordna med sociala istället. Naturligtvis hände inte det och efter några månader så fick jag dåligt samvete för att min dotter inte fick träffa honom och började ordna umgänge igen. Jag mådde nu ÄNNU sämre än tidigare och jag kunde ligga vaken om kvällarna funderandes på vad jag gjorde för fel för att han inte ville träffa vårt barn.
Under 2008 så bättrade sig saker och ting faktiskt, han träffade en ny (nr:4) som verkade uppriktigt tycka om barn och han hade henne mer och mer. Men det var en seg start. Efter jul så såg han henne nästa gång i mitten av mars. Jag funderade på vad jag skulle göra och bestämde mig för att göra en sista satsning, så att jag sedan kunde med gott samvete säga att jag gjort allt för min dotters skull.

Jag bestämde mig för att säga upp min lägenhet som jag stortrivdes i, ge upp mina planer på studera färdigt, leta jobb som tusan och flytta till hans hemstad istället.
Det var en chansning och jag kan ärligt säga att jag inte trodde det skulle funka.

Vi flyttade in första maj i en mycket mindre lägenhet, sämre planerad med ungefär samma hyra (dock större stad), jag fick ett jobb som kräver mycket kvällstid och jag trodde även det skulle gå åt skogen, men hör och häpna!
Det funkade! Sedan flytten har han haft henne allt mellan 1-4 dagar i veckan! Enstaka nätter och han ringer ofta för att fråga om han kan träffa henne ett par timmar.

Flickvännen är en UNDERBAR styvmamma åt vår dotter och hon har tom passat M när pappan jobbat, enbart för att hjälpa mig. M älskar henne och ger henne alltid en kram och en puss när dem säger hejdå, flickvännen likaså, dem gör upp planer som inkluderar henne, frågar mig om dem kan ha henne en hel vecka i sommar osv. M fick tom presenter av hennes föräldrar på sin födelsedag!

Jag kan ringa med kort varsel och be om hjälp barnpassning och dem ordnar det, han tog tom ledigt från jobbet för att vara med henne när extra barnvakten var sjuk.
Bara det faktum att jag fått träffa flickvännen är positivt, jag har sett hur hon är med vår dotter, jag kan ringa och fråga ifall det är något och ingen är besvärad, det är en sådan lättnad!
Det har gått dryga sex veckor nu och jag kontaktade försäkringskassan igår för att ändra bostadsbidrag och underhåll – för vi har växelvist boende i princip. Jag är så nöjd med att min satsning fungerade, på att M kan träffa sin pappa i princip när hon vill.
Jag ville bara dela med mig lite av min glädje och tacka för alla otroliga historier om pappor som kämpar – det fick mig att inte ge upp!