Pappaliv.se

Om att vara förälder i trasig relation

Kategori: Personlig historia

Detta fick jag försvara under rättegången

Signaturen Mr Murphy delar med sig om vad han fick försvara i rättegången om vårdnaden för barnen:

  • Mitt arbete/arbetstider
  • Tilliten för/ av barnet
  • Bristande insikter i barnpsykologi och uppfostran
  • Hygien
  • Boendemiljön
  • Skolarbetet
  • Omvårdnaden av barnet
  • Socialt nätverk

Exet bestämmer allt

Här följer är signaturen Mimsans upplevelser

Är sedan ett år gift och har en styvdotter på 6 år. Min man och hans tidigare partner har delat boende på dottern, dock endast en muntlig överenskommelse, men det har varit så sedan de gick isär för dryga tre år sedan.

Hon vägrar konstant att skriva på avtalet, för att man skriver inte papper på sina barn. Till detta hör att varje gång hon inte får sin vilja igenom så hotar hon med att vi inte skall få hämta henne nästa gång det är byte.

Upprinnelsen till detta är att min man vägrar skriva på en flyttanmälan på dottern, med motivation att modern inte sköter sina uppgifter som boendeförälder. Vi får aldrig reda på läkarbesök, tandläkarbesök, föräldramöten osv.

Nu har hon alltså på eget bevåg bestämt att vi får henne varannan helg. Sluttdiskuterat!
Detta motiverar hon med att man på familjerätten sagt åt henne att hon när som helst får säga upp delat boende om hon känner att detta inte fungerar.
Har hon ensamrätt på att bestämma att hon inte tycker det funkar?

Vi har skaffat oss ett juridiskt ombud som skall kontakta mamman, hur det gick har vi tyvärr inte fått reda på ännu.
Vi har vid upprepade tillfällen försökt få till stånd möten med familjerätten och det har slutat i 1 möte utan mamma och med en ny handläggare.
Vi har inte heller lyckats få fram vad den första handläggaren heter, de ringer aldrig tillbaka och har ju aldrig tid att prata med en när man väl får tag på någon där.

Helvetet har vi befunnit oss ganska länge, mamman lever i en sagovärld och när vi inte gör som hon vill så kommer hoten.
Varje gång det är ett barnkalas eller liknande på hennes vecka hemma hos oss så ska vi hämta, lämna och köpa presenter, vilket kunde varit ok om hon återgäldade någon gång, men hon har ALDRIG hämtat eller lämnat henne, inte ens när vi bodde i samma samhälle. Och aldrig innan jag och min man träffades…

Min man får heller inte ringa dotter och prata med henne om inte exet tycker det passar, vilket det aldrig gör.

 

Min betraktelse när det gäller bittra skilsmässor

Jag har varit inblandad i ett antal jobbiga skilsmässor under dem senaste åren där jag försökt stötta och hjälpa till för att försöka se till att det ska gå lugnt till för barnens bästa.

Dessvärre så har jag fått uppleva en massa obehag och ett enormt fult spel ett antal gånger för att man som ena förälder gör allt i sin makt för att skada den andra föräldern.

Mitt i allt detta så står det nu ett eller flera barn som blir till ett stort slagträ för att man ska kunna skada den andra föräldern så mycket man bara kan.
Detta är min betraktelse när det gäller bittra skilsmässor.

Mvh John

Hur man leder bort ett barn ifrån umgängesföräldern

Det vanligaste är att boendeföräldern vill visa att man ”har kontrollen”. Det kan ske på många olika sätt:

Kräver att du kommer och går på exakt överenskommet klockslag.

•   Kräver en exakt redogörelse i förväg för när, var och hur barnet ska umgås med fadern.

•   Genomför ofta ”sista-minuten” förändringar i gjorda överenskommelser som rör barnen.

•   Erbjuder barnet andra aktiviteter på den tidpunkt då barnet ska träffa dig.

•   Ger liknande presenter som du gett barnet, i avsikt att minska värdet av det barnet fått av dig.

•   Gömmer, skadar eller handskas vårdslöst med saker du gett barnet.

•   Misstolkar avsiktligt allt du säger eller gör.

•   Kräver ekonomisk ersättning för din kontakt med barnet.

•   Vidarebefordrar inte skolrapporter eller medicinska upplysningar eller annan information du har rätt att förvänta dig som förälder.

•   Kritiserar ditt beteende och din förståelse av barnets behov av föräldrakontakt.

•   Kritiserar ditt hem, dina vänner och ditt sätt att leva.

•   Tillåter barnet att missköta sina skoluppgifter under veckorna, så att de måste fullgöras under den tid  barnet ska träffa dig.
•   Ignorerar dig offentligt och uppmuntrar barnet att göra detsamma.

•   Förbjuder dig att delta i barnets skol- och fritidsaktiviteter.

•   Informera (felaktigt) att det finns ett domstolsutslag på att du inte får närvara i skolan eller på fritids.

•   Kräver att din nya partner inte får närvara då du träffar ditt barn, eftersom det förvirrar och stör barnet.

•   ”Bortser” från presenter som du skickar till barnet vid speciella tillfällen.

•   Säger att barnet är upptaget med annat eller ute när du ringer, eller avbryter och lägger sig i samtalet med barnet.

•   Alltid upplyser om dina svagheter som förälder inför barnet.

•   Pratar illa om dig inför barnen, tex. att du tänker bara på dig själv och inte på barnet.

•   Ser till att barnen är strängt upptagna på loven med aktiviteter som gör att man inte kan umgås med barnen.

•   Anklagar dig inför barnen att du är alkoholist eller narkoman.

•   Pratar illa om dig och ditt arbete och därigenom försöker styra barnet till att tycka likadant.

•   Bestraffar barnet om barnet vill träffa dig eller om barnet vill bo hos dig. Detta kan gå så långt att man till och med gör polisanmälningar emot dig för att förhindra att barnet ska kunna träffa dig. Att barnet blir mentalt skadat nu tar man inge hänsyn till utan man vill få ut sitt hat emot den andra föräldern. Vissa föräldrar kan även använda argumentationen att om du flyttar ifrån mig så är jag tvungen att sälja huset för då har jag inte råd att bo kvar, man skuldbelägger det lilla barnet.

•   Hitta på en massa negativa lögner om dig för att försöka få barnet att tycka illa om dig och därigenom inte vilja umgås med dig.

•    Erbjuder du barnet att följa med på semester till exempel utomlands och barnet vill följa så kan man skrämma barnet till att inte våga följa med.

•   Boendeföräldern kan även engagera sig i barnens fritidsaktiviteter och där igenom kan man styra barnet till att inte kunna umgås med dig. Till exempel bli tränare eller coach för barnet och därigenom styr man barnet till att man inte kan hoppa över vare sig träningar eller matcher. Vill barnet nu i alla träffa dig nu så är det väldigt enkelt att ge barnet skuldkänslor som gör att barnet väljer bort umgängesföräldern. Man kan till exempel då säga åt barnet, men inte kan du väl fara, jag som har ställt upp för dig och tränar dig osv… i regel slutar denna argumentation alltid med att barnet gör som boendeföräldern vill.

•   Man verbalt kränker barnet genom att säga att ex. ”din mamma är jävla en hora eller din pappa knullar horor” mm…

•   Man byter mobiltelefonnummer för barnen ofta för att försvåra kontakten med barnen.

•   En del boendeföräldrar kan även göra allt i sin makt att försöka påverka barnet att tro att umgängesförälder inte älskar/tycker om barnet.

Slutligen så kan man bara säga att man med alla medel letar efter att saker som underminerar umgängesförälderns position emot barnet. Blir man less som umgängesförälder på detta och man hämnas eller börja bråka så brukar man i regel använda detta som argumentation till att du inte kan umgås med barnet eller med boendeföräldern. Man får nu något som populärt kallas i sådana här situationen, samarbetssvårigheter. En avsikt med att använda sig av detta provocerande beteende är att pressa dig mot smärtgränsen så att det eventuellt kan användas emot dig om det skulle bli en vårdnadstvist i slut ändan.

Försök att skriva ned dessa provocerande handlingar på ett papper, med tid och datum. Detta kan vara mycket bra att ha i framtiden.

Vad händer med barnen

Det jag skrivit ovan är för mig helt klart misshandel av barn och dem föräldrar som utsätter sina/sitt/andras barn för denna typ av misshandel skulle låsas in och därefter skulle man kasta man bort nyckeln så ingen hittar den.
När man utsätter ett barn för psykisk misshandel så kan detta sätta djupa spår i ett barn. Barn är väldigt mycket beroende av sina föräldrar och man har bara sina barn till låns under en kort period under deras liv. Under den perioden gäller det att man som förälder ska styra in sina barn på rätt spår och försöka ge dem så bra förutsättningar man kan som förälder till att dem ska lyckas i sitt liv i framtiden.

Men behandlar föräldrarna sina barn enligt ovan text så innebär det ofta att detta kan leda till  :

•   Risk att barnet får en låg självkänsla.

•   Risk att barnen har väldigt lätt att bli stressad vid oväntade situationer.

•   Risk att barnen får det mycket svårt med kontakt med nya människor.

•   Risk att barnen kan börja hyperventilera när dem känner sig stressade.

•   Risk att barnen kan tro att dem gjort fel och därigenom blir bestraffade (misshandlad).

•   Risk att barnen får ett mycket dåligt självförtroende.

•   Risk att det ibland kan ”tilltar” i skallen på dessa barn och dem kan få enorma raseriutbrott när dem inte vet vad dem ska säga eller göra.

•   Risk att barnen kan bli väldigt oroliga och hanterar många situationer med rädsla.

•   Risk att barnen kan få sömnsvårigheter.

•   Risk att barnen har ofta ont i magen, detta kan till och med gå så långt att dem kan börja spy när/om dem blir stressade.

•   Risk att barnen får väldigt ofta ont i huvudet.

•   Risk att barnen stannar upp i utvecklingen, tex en 15 åring beter sig som om man vore 11 år.

•   Risk att barnen inte litar på vuxna.

•   Risk att barnen ger upp alldeles för tidigt om det går emot dem lite, tex i skolan, inom idrotten eller i andra sociala situationer.

•   Risk att barnen kan börja stressäta.  Man trycker i sig en middag på några minuter när det tar för alla andra runt bordet 15-20 minuter att avnjuta måltiden.

•   Risk att barnen får ett enormt behov av godsaker (glass, godis) och äter detta i princip tills man spyr. Därefter så förstår inte barnet varför man har ont i magen när man ätit 1 kg godis eller tryckt i sig 1-2 liter glass. Tröstätning kallar jag detta.

•   Risk att barnen inte vågar ha på sin mobiletelefon när dem är hos den misshandlande föräldern. Barnen kan även också välja att ha sin telefon på ”tyst” hela tiden för att inte den misshandlande föräldern ska höra om den utsatta föräldern ringer. Detta gör dem för att slippa få höra en massa beska kommentarer om sin andra förälder,

•   Risk att barnet blir mycket ensamt och isolerad. Det vill säga man har inga kompisar. Min personliga uppfattning här är att dem vågar nog inte ta hem kompisar pga risk att den misshandlande föräldern skämmer ut barnet eller så har detta redan skett och ingen vill umgås med barnet hemma då.
•   Risk att barnet inte kan ta enkla beslut eller vågar som förväntas att dem ska kunna ta.

•   Risk att barnen börjar ljuga och försköna sin situation för att skydda sig själv och även boendeföräldern.

•   Risk att barnet kan börja få självmordstankar.

• Risk att barnet kan bli rädda för den misshandlande föräldern, då barnet i princip mer eller mindre måste ”tassa” omkring på tå hos vederbörande. För att barnet inte ska utsättas för verbala kränkningar. (Om barnet skulle råka säga något positivt om den andra föräldern)
Detta leder förmodligen till att barnet kommer att bli ett mycket tyst barn som inte kommer att berätta ett smack, vad för roligt han/hon fått vara med om hos den andra föräldern.

Min sons längtan

”Försöker få en relation mellan far och son….”

Gjorde ett tappert försök under 2009 igen att få en sund relation mellan far och son, förklarade att detta var viktigt på alla plan och att det bara måste fungera, det fanns inte utrymme för ett till misslyckande. Målet var att låta sonen sakta återfå tillit till dig och bygga upp en trygghet och en bra relation.

Till dig pappa,

Jag som mamma tog alltså bilen till dig då du bor i annan stad, 12 mil-förklarade situationen och efter 7 timmar så var vi överens-du skulle engagera dig fullt ut. Som grund sa jag att; vi startar på nollpunkten, vi ser framåt och ägnar inte en sekund till att titta tillbaks i det gamla.
Du fick bo i vårt hem varje helg, det var din önskan.

Sagt och gjort.

”Ditt hem var en enda röra, istället för att titta snett tog jag städatteraljerna och städade upp ditt hem, sorterade dina kläder, sorterade din post, diskade undan fixade lite mat”- ja allt man brukar göra för sina vänner gjorde jag för dig.

Varje helg hämtade jag dig i din stad, stod för alla utgifter och besök på de olika arrangemang vår son ville gå på, körde er till fiskeställen och höll min  i skymundan. Visade upp allt du missat, fotoalbum, vår sons skola och vad han hitills hade lärt sig, hans idrottsintresse och hans hobbies. Förklarade hur vår sons adrenalinsprutor fungerade – ”vår son har anafylaktisk chock-livshotande allergier”.
på söndagarna körde jag hem dig  för att sedan hämta dig kommande helg. hade Telefonkontakt under veckan för att göra veckan kortare mellan dig och sonen.

Vår son var jättelycklig även fastän att han var reserverad-ni lekte och hade jätteskoj.
Du såg själv lycklig ut, som om du hade harmoni och verkligen ville detta.

Efter en tid så vart du mer disträ, jag vidhöll fortfarande mitt ord; ”detta skulle fungera”, för var gång du tappade tråden såg jag till att du tog tag i den igen.  Detta skulle fungera, vi var överens om det och jag skulle inte svika eller låta situationen gå förlorad, vår son behöver dig, pappa.

En tid gick och du blev förändrad- du återgick till gamla banor sakta men säkert, jag såg varje steg bakåt du tog och gjorde allt för att få dig ur dem, du blev hårdare mer känslokall. jag tog en kväll ett samtal med dig:

” du berättade att det var lättare att ta ut dina gamla svek på mig än att själv ta ansvar för det som varit, att du hatade dig själv och du verkligen hatade dig själv-det såg jag ju på dig” – ”jag tog din hand, sa: vi fixar det här, det kommer att gå bra, låt de gamla vara glömt det är en ny dag i dag, vi tar det därifrån”.

Men du kunde inte riktigt släppa dina svek mot din son, du försökte, du ville så gärna, men ditt hat mot dig själv tog övertaget för var dag som gick.
För var dag som kom vart du mer respektlös mot vår son, jag tog dig åt sidan, förklarade att vissa saker gör vi inte och vissa saker gör man.

Du vart arg på mig, jag tog det, höll mig lugn, talade, försökte få dig att gå ur ditt ”mönster av hat mot dig själv”.
Du började ställa krav, ville ha vår son ensam fastän att du visste att vår son inte ville det, han vågade inte vara ensam med dig, det visste du-men dina krav vart allt mer orimliga, som om du sökte en medveten splittring för att kunna dra dig ur ditt löfte.

Du började klaga på allt, mitt hem, vår sons intressen, du ville bara sova då du var här- jag lät dig sova, tänkte att du kanske var trött och sliten och att ditt humör skulle bli bättre efter en middaglur eller två… vår son kunde stå och titta på dig medans du sov…

Du och jag hade suttit med vår son och hans kalender, han ville ju kunna räkna dagarna tills det vart helg igen-han längtade ju efter dig, vi båda tyckte ju det var så charmig och underbart.

Vår son ville visa dig hans värld, hans intressen, hans längtan efter sin pappa, men du vart mindre och mindre tillgänglig-jag såg vår sons sorg i hans ögon, du såg den du med, men du rörde inte en min…ditt hat mot dig själv hade tagit överhand…

Jag fick förklara för vår son varför du inte kom vissa helger- jag sa ”pappa är trött, han jobbar så mkt, så han måste få vila lite”……..jag såg sorgen i hans ögon men jag gav honom hopp, glädje, jag gav honom tro att det kommer att ordna sig…

Jag kunde aldrig förklara för vår son att du vägrade bli hämtad av oss, att du skyllde på att du inga pengar har, fastän att du inte betalade något…
Du hade den ena efter den andra bortförklaringen.. jag tog aldrig mig tiden till att skälla på dig, jag lät dig vara ifred.

En kväll hemma hos mig berättade vår son för mig att du försökt trycka ned hans huvud mot en kudde, vår son berättade att han hade kämpat emot, det horribla var att jag stod i mitt eget kök då detta inträffade och märkte ingenting- efter det ville vår son inte vara ensam i ett rum med dig fastän att jag fanns i ett annat i vårt hem – han höll sig nära mig alltmer – jag kontronterade dig, förklarade att detta får absolut inte ske alls under några omständigheter, du kunde inte förklara varför…

Jag började mer och mer inse att ditt hat mot dig själv kom att bli ett hat mot din son, ett hat du inte kunde kontrollera. Dina ord vart mer udda, du tyckte dig ha rätten att behandla vår son som en sak, att du var vuxen och att vårt barn skulle foga sig efter dig och dina behov, du ansåg att du hade rätt att som du sa ”terrorisera din son” och du tog varje tillfälle i akt – Jag satte mig återigen med dig-förklarade att så gör inte vuxna mot barn…

Du menade på att vår son var bortskämd, en elak unge som bara hade jävelskap i sin blick – förvånad och ledsen blev jag av dina ord. Talade med mina killkompisar som brukar ta med vår son och göra manlliga saker, frågade om dom uppfattat vår son på det viset? – men ingen av dom tyckte att din beskrivning passade in på vår son…..varför ville du få mig att tro att vår son var en nidig skitunge?

helgerna kom och vart pappalösa – jag muntrade upp vår son, gjorde allt vi alltid gjort, talade allt mindre om dig, jag kollrade med andra ord bort vår sons frågor, jag ville inte se honom ledsen längre.

En dag ringer du, jag hör att du söker skäl, skäl för att slippa komma mer, du vill bråka…jag lyssnar på dig och så kommer meningen jag inte hade väntat mig:

”Ha ett bra liv och ”klick”-jag stod med telefonen i handen och bara stirrade på den”…..

Sen kom mina tårar, jag sjönk i hop på golvet med telefonen i handen, jag kunde inte förmå mig att fatta vad som just hade hänt, fastän att jag visste att du sökte en väg ut ur ditt föräldrarskap……..jag satt på golvet som ett stort frågetecken….

Vår son såg mig, frågade varför jag var ledsen- jag kunde inte svara, jag kramade om honom, sa att ”mamma” måste få tänka lite….

Jag samlade mod ett par dagar, var ju tvungen att ha ett samtal med vår son, förklara att  du, pappa kommer inte mer, att du valt att lämna honom och gått din väg… igen…jag ville förklara på ett bra vis, minimera vår sons smärta, vår sons tårar och vara redo på hans frågor…

Det kvällen kom tårarna, vår son grät, skakade av sorg, skakade av sin längtan till  dig,sin pappa – den sorgen i vår sons ögon kunde rasera alla berg på vår jord, han höll i sin kalender, kramade den som om den var du, han ville inte släppa taget om dig, kalendern var det enda han nu hade kvar…..den smärtan jag delade med vår son den kvällen/natten önskade jag att du fick se, att du fick känna hans smärta, se hans sorg….den natten var ett rent helvete…

Sen kom frågan;

”varför gör min pappa så här mot mig?”

– jag svarade att jag vet inte, mamma vet inte…jag förklarade att det är bara du och jag nu till vår son, sa att du kommer alltid ha mig, jag kommer alltid stå vid din sida, och att det ibland blir så här, att det finns knasiga mammor och knasiga pappor och att ingen vet egentligen varför dem gör så knasiga saker…..

Jag har rotat i ditt liv fastän att du är mitt X, jag behövde svar på min frågor om varför du gör så här- jag har fått svar, mörka, hemska, vidriga tragiska svar. Svar som ingen egentligen vill ha…

Du är uppvuxen i en familj vart alla dina bröder och morbröder hamnat i händerna på en pedofil, en släkting…

– År efter år har ni utsatts för vidrigheter som skapat ett helvete för er alla inombords.  Du mitt X har lidit/lider helvetens kval, försökt rädda dina syskon, offtat dig själv i tron om att dina bröder då fick vara i fred från denna man som tog allt liv i från dig men som samtidigt tog dina bröders liv, morbröders liv i från dem…trots att ni alla lever har ni ingen livsgnista kvar, ni försöker le men går helst undan människor runtomkring er…

Du mitt X lever inte  inombords, du bara finns, du har försökt leva, du har försökt andas, du har försökt vinna…men du orkande inte…du orkar bara finnas till för dig, gömma dig i ditt helvete, komma ut i bland…ditt liv togs ifrån dig så tidigt, så allt som skett har gjort dig till den du är i dag, det är ditt sätt att överleva, även om det är fel sätt att överleva på…

Du försökte skapa en familj, bygga en ny bro till ett bra liv, du och jag kom att dela ett liv, få ett barn, vår son, din son, ditt ALLT.
jag minns än i dag dina första timmar med vår son- jag hade gjort kejsarsnitt så jag låg på IVA- du berättade för mig att ditt livs bästa stund på denna jord var dessa timmar ensam med din son  mot din hud, er samhörighet, din son var det bästa som hänt dig under hela din livstid.

jag kunde föga ana hur ditt liv varit innan vi möttes, hur ditt liv hade formats, du behöll din hemlighet väl, alltför väl…du och dina släktingars mörkaste hemlighet är nu även min att bära…. jag är tacksam för dina släktingars ärlighet som berättade allt för mig

Jag vet också att du älskar mig än, hur förundrad du är över att din kärlek till mig är lika stark i dag som den var då vi möttes för snart 15 år sedan, att du vill ha en hel familj men att du inte orkar då du är så vilsen i dig själv…din lögner du dragit här och där  ledde oss som par på en ödesväg, istället för att berätta hur du mår gav du mig all skuld överallt, fastän att alla fattade att det var du som inte orkade, ville ta ansvar för ditt liv..du valde att fly istället, in i dig själv och där är du än…

– Hade jag kunnat förändra ditt liv om jag vetat – svaret är ”nej”.

– kan jag förändra vår sons liv – svaret är ”ja”.

– Finns det plats för dig i vår sons liv i dag – svaret är ”nej”, du
måste reda ut ditt eget liv först en gång för alla. Då först är du välkommen på heltid, när du vill, hur länge du och var du vill.

Även om jag förstår dig nu mitt X så hjälper det inte vår son som är liten, jag kan inte berätta för honom denna bistra sanning, vet inte ens om jag kan det då han är myndig….

För var gång sedan tidigare då jag försökt skapa band mellan dig och din son så förstår jag bättre i dag om varför det hela tiden har skärt sig…

Jag klandrar dig inte för att du hållit tyst om hur du mår, jag klandrar dig inte för dina osanningar, svek
jag önskar dig bara lugn och ro och att du en dag finner vägen ut så du får känna hur härligt det är att leva och se hur underbar vår son är.

Vår son har allt i sitt liv förutom du och fick han välja skulle han välja bort allt för att få tid tillsammans med dig.

Jag tjuvläste vår sons dagbok, ja, han skriver dagbok och han är bara 7 år, jag kände både ledsamhet och glädje då jag läste, men jag måste säga att jag var stolt över att vår son förmedlade sina känslor i sin dagbok:

vår son skrev,

”Jag saknar pappa och jag gillar pappa och min familj,det saknas något och det är pappa. pappa och mamma och barn”

(Vår son har också ritat dit ett stort hjärta och i det hjärtat finns två små hjärtan, ett med bokstaven P i som i pappa och ett hjärta med G i som i vår sons namn).

Din son G.

Som mamma samlar jag ork för att räcka ut min hand till mitt X, det är min sons önskan att få ha sin pappa bredvid sig och då anser jag att det är min plikt att försöka tillgodose min sons önskan.

Så till er alla som bråkar om oväsentligheter, för det är vad det är ofta, ni som hittar på story efter story för att skada era X, hämnas, tävla om vem som är bättre förälder för era barn, ni som påverkar era barn och fyller dem med era känslomässiga problem efter en separation, ni som tar ut era separationer på era barn,bråkar om pengar, avstånd, bor på olika orter  osv lös problemen  som vuxna och LÅT barnen vara.

KÄMPA för en bra  relation mellan barn och den frånvarande/- den ofrivillige frånvarande föräldern inte för en separation!!

KÄMPA för en bättre relation med ditt X, man dör inte, jag lovar.

 

/Anne

Ur mammans synvinkel

Pappan (D) till vår dotter (M) var aldrig särskilt intresserad av att vara med i hennes liv, men ändrade åsikt när hon var ett par månader och ville genast träffa henne mer.

I början var det svårt, jag bodde 20 mil bort (flyttade innan jag visste att jag var gravid) och studerade på en utbildning där, men det gick billiga tåg/bussar upp och att hitta sovplats var inte svårt.

Nästan varje gång ett umgänge skedde var det jag som ordnat det, ibland betalade jag tom biljetten upp. Ofta fick jag höra att han inte hade pengar att åka och jobbet gick före allt. Trots flera veckors planering så visste han ”aldrig” när han var ledig. I samma veva skaffade han en ny flickvän som han hade råd att resa till varannan vecka för mer pengar.

Från det att hon fyllde ett till att hon fyllde två träffade han henne tre gånger under det första halvåret och sedan två gånger under andra halvan. I juli det året flyttade jag neråt så att vi bodde 7mil ifrån varandra istället för 20. I min dumhet trodde jag att det skulle hjälpa deras relation, framför allt med tanke på att hans nu nya flickvän (nr:2) älskade barn.
Under den tiden blev snarare saker sämre och sämre. Jag fick tjata till mig enstaka passningar, sedan åka mer än halva vägen för att lämna eller hämta, trots att jag var arbetslös/studerande och hade ont om pengar.

Jag betalade vid det laget även blöjor som hon använde när hon var hos honom liksom allt annat, tex kläder. Sommaren 2007 fyllde vår dotter två och han hade då sett henne totalt tio gånger, ofta kortare stunder.

Nu fick jag även ett jobb och bad då pappan hjälpa till med att ha henne när jag jobbade kvällar vilket han faktiskt gick med på. Flickvän (nr:3) var inte överlycklig men sa iaf inget uttryckligen om saken.

Efter två veckor fick jag sparken. Inte helt förvånad med tanke på att han vid två tillfällen ringt när jag mer eller mindre satt på bussen in och avbokat med den ena svaga ursäkten efter den andra.

Jag tappade temperamentet och talade om för honom att nästa umgänge kunde han samordna med sociala istället. Naturligtvis hände inte det och efter några månader så fick jag dåligt samvete för att min dotter inte fick träffa honom och började ordna umgänge igen. Jag mådde nu ÄNNU sämre än tidigare och jag kunde ligga vaken om kvällarna funderandes på vad jag gjorde för fel för att han inte ville träffa vårt barn.
Under 2008 så bättrade sig saker och ting faktiskt, han träffade en ny (nr:4) som verkade uppriktigt tycka om barn och han hade henne mer och mer. Men det var en seg start. Efter jul så såg han henne nästa gång i mitten av mars. Jag funderade på vad jag skulle göra och bestämde mig för att göra en sista satsning, så att jag sedan kunde med gott samvete säga att jag gjort allt för min dotters skull.

Jag bestämde mig för att säga upp min lägenhet som jag stortrivdes i, ge upp mina planer på studera färdigt, leta jobb som tusan och flytta till hans hemstad istället.
Det var en chansning och jag kan ärligt säga att jag inte trodde det skulle funka.

Vi flyttade in första maj i en mycket mindre lägenhet, sämre planerad med ungefär samma hyra (dock större stad), jag fick ett jobb som kräver mycket kvällstid och jag trodde även det skulle gå åt skogen, men hör och häpna!
Det funkade! Sedan flytten har han haft henne allt mellan 1-4 dagar i veckan! Enstaka nätter och han ringer ofta för att fråga om han kan träffa henne ett par timmar.

Flickvännen är en UNDERBAR styvmamma åt vår dotter och hon har tom passat M när pappan jobbat, enbart för att hjälpa mig. M älskar henne och ger henne alltid en kram och en puss när dem säger hejdå, flickvännen likaså, dem gör upp planer som inkluderar henne, frågar mig om dem kan ha henne en hel vecka i sommar osv. M fick tom presenter av hennes föräldrar på sin födelsedag!

Jag kan ringa med kort varsel och be om hjälp barnpassning och dem ordnar det, han tog tom ledigt från jobbet för att vara med henne när extra barnvakten var sjuk.
Bara det faktum att jag fått träffa flickvännen är positivt, jag har sett hur hon är med vår dotter, jag kan ringa och fråga ifall det är något och ingen är besvärad, det är en sådan lättnad!
Det har gått dryga sex veckor nu och jag kontaktade försäkringskassan igår för att ändra bostadsbidrag och underhåll – för vi har växelvist boende i princip. Jag är så nöjd med att min satsning fungerade, på att M kan träffa sin pappa i princip när hon vill.
Jag ville bara dela med mig lite av min glädje och tacka för alla otroliga historier om pappor som kämpar – det fick mig att inte ge upp!

Pappaliv © Copyright 2005-2017