Pappaliv.se

Om att vara förälder i trasig relation

Checklista för vårdnadstvist i rättegång

Signaturen Mr Murphy delar med sig av sina erfarenheter från sin vårdnadstvist

  • Ta kontakt med ett ombud så tidigt som möjligt om man känner att det lutar mot en tvist.
  • Vid behov spela in alla samtal. Det finns bra utrustning för ändamålet på teknikmagasinet. Anledningen är främst för att kunna bevisa samtalens innehåll vid lögner, men framför allt för att motparten är mer resonabel om de vet att de spelas in.
  • Dokumentera regler, vanor, och för dagbok. Datum är viktiga att minnas.
    Ta kontakt med skolan och gör dem uppmärksamma på problemet så de tidigt kan ge ett tecken på om barnet påverkas av konflikten.
  • Vid behov, ta kontakt med socialsekreterare, eller skolsocionom för att få dina rättigheter och skyldigheter klargjorda.
  • Samla alla papper, och sortera dem ofta och väl. Håll pärmen uppdaterad.
  • Se till att sköta det mesta av korrespondensen via mail eller ombud så allt dokumenteras.
  • Delge inte barnet angående tvisten. De är smarta och tids nog kommer de att fråga i vilket fall.
  • Se till att få många ”neutrala” vittnessmål från t. ex lärare, utredare eller liknande.

Falskt anklagad för misshandel av barn

Ett bråk mellan barnen

En torsdag i januari i år fick jag avvärja ett bråk mellan min då 7-årige son och hans 5-åriga syster. Medan jag kramade om och tröstade systern försökte jag prata och reda ut varför de slagits (det handlade om att hon hade använt en av hans legobitar…). Strax efteråt, när jag trodde problemet var utrett, hörde jag en kraftig smäll och fick se att min son hade satt krokben för sin syster när hon sprang förbi honom (hon grät hejdlöst och hade slagit sönder glasögonen i fallet). Jag gick fram till honom och frågade vad han hade gjort – ”Nää, ingenting..” blev svaret. ”Du satte krokben för ***, jag såg det ju själv!” sa jag upprört. Då fick sonen ett utbrott och flög upp från golvet där han hade suttit, han slet tag i en ”barnsäker” trägrind vid trappan och började skaka den fram och tillbaka medan han skrek okvädningsord.

Olyckan

Plötsligt lossnade grinden från fästet och han slet upp den emot sig. Då tyckte jag det fick räcka och lyfte upp honom under armarna och bar honom till en soffa där jag höll fast honom och sa ifrån på skarpen ”Du får inte slå *** och du får inte ha sönder saker i huset!” Sedan upptäckte jag en svullnad vid hans vänstra kindben, men jag förstod inte då hur den uppkommit (senare insåg jag att grinden hade träffat honom på kinden när han ryckte loss den, blåmärket var ett exakt avtryck av en av de vertikala ribbornas övre kant). Vi åkte senare till dagis och till skolan och saken var utagerad (trodde jag…).

Hon förklarade att jag hade slagit min son och att de undrade vad som skulle hända när han kom hem.

Polisanmälan om misshandel

På måndagskvällen (fem dagar senare) blev jag uppringd av en socialassistent som sa att de skulle lämna in en polisanmälan om misshandel. Jag undrade vad det handlade om? Hon förklarade att jag hade slagit min son och att de undrade vad som skulle hända när han kom hem (underförstått – skulle jag slå honom igen?). Jag blev både förvånad och förbannad över deras anklagande ton. En månad senare blev jag inkallad till polisen för förhör – jag lämnade då in den del från grinden som orsakat skadan och bad dem låta en expert jämföra fotografierna av skadan med grind-delen. Det borde lösa hela fallet, tyckte jag. Då fick jag veta att skadan inte hade dokumenterats av någon läkare utan bara fotograferats av socialassistenten fem dagar efteråt, och blåmärket var då nästan helt borta. Någon månad senare kallades jag till ett nytt förhör, och anklagades för ”ofredande” – min fru hade hittat på att jag skulle ha knuffat henne. Den del från grinden som jag lämnat in lämnade de tillbaka och förhörsledaren sa att åklagaren inte ansett att den var av intresse för utredningen(?).

Domen i tingsrätten

Min advokat satt och såg på när detta skedde utan att ingripa. Incidenten med grinden gick upp i Tingsrätten i slutet av augusti och trots att jag berättade exakt vad som hänt – och att blåmärkets form stämde överens med grinden och inte alls stämde med ”ett slag med öppen hand” (som min son underligt nog sagt i polisförhöret) så dömde tingsrätten mig för ”ringa misshandel”. Min fru (som inte behövde svära någon ed) vittnade emot mig och hävdade, utan att ha några som helst bevis, att jag skulle ha även gett henne blåmärken (hon var inte hemma vid grind-incidenten).

Jag kan konstatera att åtskilliga allvarliga fel har begåtts. Skolan borde ha anmält ”misshandelsmisstanken” direkt, inte efter 5 dagar. Skadan borde ha dokumenterats och undersökts av en läkare, och inte slarvigt fotograferats av en socialassistent. Min advokat borde ha insisterat på att grind-delen skulle ha undersökts av en rättsläkare och jämförts med fotografiet av skadan (med stöd av vittnesuppgifter om hur skadan såg ut). Min son har bara hörts en gång, och inte alls utfrågats utifrån min berättelse om hur det gick till.
Man har totalt ignorerat fakta – skadans utseende BEVISAR ju tydligt att anklagelserna inte stämmer!

För att överklaga till Hovrätten krävs särskilt prövningstillstånd och jag har försökt hitta en rättsläkare som kan ge ett yttrande om fotografierna. Detta har visat sig vara omöjligt – det är bara Rättsmedicinalverket som upprättar rättsintyg och de arbetar ENBART på uppdrag av åklagare, polis eller domstol. Den medicinskt ansvariga överläkaren på RMV har i alla fall tittat på fotografierna och helt dömt ut dem som amatörmässiga: ”Dokumentationen ska göras på ett sjukhus och det ska finnas en läkarjournal för att utfärda rättsintyg”.

Nu har jag via min advokat i alla fall lämnat in ett överklagande, men utan möjlighet att konsultera rättsläkare kan vi inte tillföra den ytterligare bevisning som troligen behövs för att överklagandet ska gå igenom. Jag är helt förstummad över att det kan gå till på det här viset i Sverige!

Av de inblandade myndighetspersonerna har i stort sett samtliga varit kvinnor (skolans kurator som anmälde, socialtjänstens två assistenter som i sin tur anmälde till polisen, förhörsledaren på polisen, åklagaren, företrädaren för min son, och dessutom min fru’s advokat – som lämnat in en stämning om skilsmässa kryddad med vaga anklagelser som varken kan bevisas eller motbevisas).

Ingen av dessa har behandlat mig som ”innocent until proven guilty” som det brukar heta i filmens värld. De har dessutom varit helt oemottagliga för fakta – en snabb titt på min son’s kind hade räckt för att utesluta att blåmärket kommit från något ”slag med en öppen hand”: blåmärket var litet, mindre än en enkrona i storlek, det var kraftigt svullet och hade an tydlig avrundad övre kant. Allt detta typiska kännetecken för en skada från ett litet skarpt objekt – och grind-delens övre kant stämmer in exakt i storlek och form.

Min fru tog barnen med sig och flyttade

Att min fru har vänt sig emot mig är enligt min advokat mycket vanligt i den här typen av fall. Han gick t o m så långt att han sa ”Vid påstådda brott mot kvinnor och barn finns det ingen normal rättvisa – det är ruskigt!” Min fru tog barnen med sig och flyttade till en lägenhet två månader efter incidenten. Hon har via en advokat begärt skilsmässa och försökt få ensam vårdnad, men gick med på att ta tillbaka det kravet om jag skrev på ett papper om att barnens boende ska vara hos henne under det här året (jag skrev på det – det var ju utpressning). Jag har hela tiden varit övertygad om att jag skulle bli frikänd och att vi då skulle kunna börja lappa ihop familjen (vi har tre minderåriga barn tillsammans, en 2-åring också förutom de som redan nämnts), men nu har det drivits så långt att jag inte ser någon väg tillbaka. Hur kan man någonsin förlåta en fru som gör något liknande (även om hon tror att det hon gör är för barnens bästa)?
Jag träffar nu barnen på helgerna samt äter middag med dem i lägenheten på onsdagkvällar. Jag är helt frånkopplad från barnens vardag och det känns inte alls bra.

Följande svarar signaturen PappaGallo

Enligt vad du beskriver har ni GV (Gemensam Vårdnad) om barnen, då är det din rättighet att får reda på saker och ting kring barnens vardag. Dagis, skola och sjukhus har skyldighet att lämna ut uppgifter kring barnen till dig. Vill du ta en mer aktiv del av barnens vardag får du kontakta nämnda instanser och be dem hålla kontakt också med dig.

Hur skall du bete dig vid en vårdnadstvist?

  1. Hålla sig till fakta
  2. Aldrig snacka skit om exet
  3. Alltid behålla ett barnperspektiv
  4. Alltid betona vikten av att barnet skall ha god kontakt med båda föräldrarna
  5. Aldrig bli arg
  6. Var dig själv, visa känslor, visa att du bryr dig
  7. Ha god kontakt med alla i barnets omgivning
  8. Minimera möjligheter till bråk med exet

Detta fick jag försvara under rättegången

Signaturen Mr Murphy delar med sig om vad han fick försvara i rättegången om vårdnaden för barnen:

  • Mitt arbete/arbetstider
  • Tilliten för/ av barnet
  • Bristande insikter i barnpsykologi och uppfostran
  • Hygien
  • Boendemiljön
  • Skolarbetet
  • Omvårdnaden av barnet
  • Socialt nätverk

Vad skall man gör när ens barn inte vill komma till en?

Hej Jag är en pappa som är 26 år gammal, skulle behöva lite tips. Jag har min dotter som är 3 år gammal varannan vecka. Nästan varje gång jag ska hämta henne från dagis så säger hon ”inte du..mamma” hon är inne i en mamma period just nu iof, men det är jätte tråkigt att höra det och nästan lite pinsamt inför dagis personalen…. men när vi har kommit hem eller sätter oss i bilen så är allting jättebra, och vi sitter och sjunger med varann. Men jag skulle behöva lite råd eller tips om vad man skulle kunna göra för att situationen blir bättre. Jag håller just på att skapar bättre band med henne, men vad kan man göra mer???

Sähär svarar Kimmen

Min yngste son var likadan som du beskriver din dotter när han var 3 -4 år men nu är det snarare tvärt om han är 6 och pappa är något han längtar efter hela veckan.

Ett bra sätt är om man har bytet på fredagar. Då har man ju lite tid också en hel helg med bus framför sig.

På det sättet så blir det alltid skoj att byta eftersom det vankas både lördagsgodis och festligare mat.

Ja förberedde maten till fredag på torsdagen – för att kunna göra något kul tillsammans med barnet på fredagseftermiddagen och inte behöva tänka på maten då.

Du kan också ringa på torsdagskvällen och prata med barnet en liten stund.

Ansträng dig för att hitta på roliga saker och berätta det för barnet till exempel kan ni åka till badhuset osv.

Er relation kommer att bli bättre när barnet blir lite äldre – oroa dig inte utan försök ha kul tillsammans med barnet.

Jag vill bara träffa min son

Jag är pappa till en son på 2 år som bor hos mamman som jag inte har en relation med. Det hela började med att jag fick reda på att mamman som jag dejtat ett par gånger, var gravid. Något som jag inte fick reda på förrän hon var i månad 4. Faderskapstestet drog ut på tiden, först 3 månader efter barnets födelse fick jag veta att jag var pappa. Detta på grund av en sölig socialförvaltning i hennes hemkommun. Direkt efter att jag fått reda på att barnet var mitt, engagerade jag mig till hundra procent för att sonen skulle få träffa mig.

I min förhoppning när jag satt på omsorgsförvaltningen och skrev under att mamman skulle ha enskild vårdnad om barnet var jag positiv och trodde verkligen att vi skulle lösa situationen så att min son skulle få träffa mig regelbundet. Något som jag försökt med i ett och ett halvt år utan att lyckats med. Scheman och planering har omkullkastats av mammans beteende att inskränka tiden då min son skall träffa mig. Oftast ställer hon in våra träffar med kort varsel och meddelar via SMS att vi hörs senare i veckan om ny träff. Något som mamman satt i system verkar det som. Jag upplever också att släktingar satts före min rätt att träffa min son vid ett par tillfällen.

Trots att vi flera gånger har kommit överens om att jag skall få ha min son själv heldagar och även att han skall få sova här, har jag har ännu inte fått ha honom själv mer än några gånger och flertalet av gångerna har jag bara få träffa honom 2 -3 timmar. Hon menar att hon har svår separationsångest och har svårt att släppa taget när jag skall hämta min son.

Inte blir det bättre av mamman nästan bara kommunicerar via sms. Jag har hela tiden velat föra en konstruktiv dialog i telefonen om allt som rör min son men mamman har under den tid jag känt henne och även fortfarande till större del vägrat att svara i telefon utan kommunicerar enbart via sms på mobiltelefonen.

Då man försökt komma i kontakt med mamman och hennes familj känns det som att man möts av motstånd. Jag upplever det som om hon och hennes familj tror sig äga barnet och ha ensamrätt till honom. Mamman har haft gott om chanser till att göra relationen mellan mig och min son bättre men under dessa två år så upplever jag att hon inte har försökt göra det.

Jag känner att det ofta är jag som får ta kontakt för att få träffa min son. Det är nästan aldrig min sons mamma tar initiativet till att ses. Varför måste jag ensam hela tiden rulla den bollen? Jag känner att jag aldrig ännu fått gå in i papparollen och lära mig vara pappa. Min sons mamma och hennes familj har betett sig på ett sätt så jag har blivit isolerad. Istället känner jag mig ibland som en vän som träffar min son då och då. Jag upplever det som att mamman har fel inställning till min sons rätt att träffa mig.

Jag har verkligen försökt att bjuda till för att få en bra relation men inget tycks fungera. Varför är det alltid jag och min familj som ska behöva ringa mamman och truga om att få träffas? Den delen borde falla mer på mamman. Det känns därför jobbigt då jag hamnar i en olustig situation och måste tjata till mig att få träffa min son.

Senaste gången vi talade i telefon sa mamman att hon ska ”skärpa sig”. Det har hon sagt innan men inget har hänt. Jag har inga onaturliga krav på att träffa min son. Jag vill göra det regelbundet och naturligt, minst en gång i veckan. Jag är trött på att hon dikterar om när och hur jag ska få träffa min son. Jag vill finnas som en naturlig del i min sons vardag, inte bara när det passar.

Jag har nu fått ångest inför att träffa min son på grund av mammans beteende. Något jag inte tycker man borde ha som pappa. Relationen borde vara glädjefylld och naturlig.

Frågan som gnager inom mig är bara vad jag skall göra nu.

Jag har kontaktat omsorgsförvaltningen som nu har kallat till samarbetssamtal. Jag hoppas att mamman kommer men efter det som hänt så tror jag INTE hon kommer att ändra på sig.

Skall jag kräva reglerad gemensam vårdnad? Vad skall jag säga i det första samarbetssamtalet? Vad är det bästa jag kan göra här för att få mer tid med min son?

Varför skall man behöva må dåligt för att man vill träffa sin son, jag känner att jag måste ta tag i detta nu med hjälp av myndigheterna, om jag ger upp nu kanske relationen till min son för alltid är förlorad.

Såhär svarar signaturen Estia

Jag tycker du ska satsa mycket på att komma fram till lösningar vid samarbetssamtalen. Det är då viktigt att mamman inte känner sig hotad och att du försöker på alla sätt komma överens med henne.

Målet är att ni kan enas om gemensam vårdnad. Om hon nu anser att hon hon binder barnet för mycket till sig, så är det något ni bör prata om.

Det är viktigt att mamman upplever att du vill hennes bästa och att barnet tar skada av att inte få separeras från dig.

Om ni kan enas i ett avtal om gemensam vårdnad är det det bästa och att du succesivt får möjlighet att öka ditt umgänge med sonen.

Min flickvän har flippat ut

Jag och min flickvän tog ett gemensamt beslut i våras att vi skulle skaffa barn tillsammans. Vi ville flytta ihop så vi var runt på många husvisningar, fixade banklån/lånelöfte och var med på budgivningar. Vi planerade en livslång framtid ihop, och allting flöt på riktigt bra. Sen efter någon månad så blir hon gravid, vilket vi båda naturligtvis tyckte var fantastiskt roligt. Vi fick ett kanonerbjudande på ett hus som var helt perfekt för oss, och det var i stort sett klart att vi skulle flytta dit.

Men när vi kommer in i den 13:e graviditetsveckan så flippar hon totalt! – Hon gör slut med mig! Hon blir helt iskall och säger t.o.m. att hon inte ska uppge vem som är pappan så jag behöver inte beblanda mig med barnet över huvud taget. Jag blir helt chockad.

Efter detta så fortsätter hon konstigt nog att höra av sig nästan varje dag, men hon är väldigt tydlig med att vi bara är ”kompisar” nu. Hon säger att jag sen kommer att vara välkommen hem till henne emellanåt och ha papparollen, men att vi skulle vara ett par och bo ihop – det kommer aldrig någonsin att hända säger hon. Jag har lugnt och sansat förklarat att jag inte vill detta, men då svarar hon helt iskallt att hon inte kan ta hänsyn till hur jag känner.

Det har nu gått en månad sedan jag fick detta beskedet, och jag gör nu precis allting hon säger i ren rädsla för att hon skulle få för sig värre saker. Jag vill ju vara där för henne, men hon har ju gjort slut och är helt känslokall mot mig. Så det är fruktansvärt påfrestande att träffa henne.

Det har nu gått en månad sedan jag fick detta beskedet, och jag gör nu precis allting hon säger i ren rädsla för att hon skulle få för sig värre saker.

Hon har köpt en ny säng och lite möbler själv (planen var att vi skulle köpa det tillsammans). Visst, det är väl kanske ingen stor grej, men jag tolkar det som att hon bygger upp sitt nya liv med henne och barnet – och jag finns inte med i den bilden. Detta är riktigt smärtsamt att se. Jag har föreslagit att vi ska gå och prata med en familjerådgivare (eller liknande), men hon vill absolut inte blanda in någon i detta – för hon vet redan vad hon vill och har bestämt sig.

Det är mycket som snurrar i mitt huvud nu, och även om jag inte vill tro det så kan jag inte undgå att tänka att hon bara har utnyttjat mig för att bli gravid. Kanske har husletandet och allt bara varit ett skådespel från hennes sida? Jag är nog fortfarande i ett chocktillstånd, men jag mår så dåligt av detta att jag knappt klarar av att sköta mitt jobb och enkla vardagssysslor.

Vad ska jag göra för att situationen inte ska bli värre?

Såhär svara signaturen Cincere

Jag skulle inte ta någon strid nu.

Oavsett om det handlar om depression eller medvetet planerade så är det viktigt för barnet att den blivande mamman mår så bra som möjligt fram till förlossningen.

Det du kan försöka är att lirka fram frivilliga samtal, tex med familjerådgivarna på FR utan hot eller krav i nuläget. Sen ska du vänligt men bestämt tala om för den blivande mamman att du kommer att vara en närvarande pappa. Sen kan det även vara bra att du talar om hur du känner för barnet, tex att du ser fram emot att bli pappa, hur kul det ska bli, etc.

Provokationer som när blivande mamman säger ”att hon inte ska uppge vem som är pappan” etc. är det bara att ignorera, besvara inte ens sånt.

Ju kallare du kan vara i denna situation desto bättre blir det för barnet i slutändan. Svårt, javisst men inte omöjligt.

1. Hålla sig till fakta
2. Aldrig snacka skit om exet
3. Alltid behålla ett barnperspektiv
4. Alltid betona vikten av att barnet skall ha god kontakt med båda föräldrarna
5. Aldrig bli arg
6. Var dig själv, visa känslor, visa att du bryr dig
7. Ha god kontakt med alla i barnets omgivning
8. Minimera möjligheter till bråk med exet

Hjälp, vad skall jag göra?

Nu har det gått nästan 3 veckor utan att jag hört ett ljud från min fru och mina barn. Vad kan jag göra för att få träffa mina barn? Jag vill inte göra en polisanmälan mot min fru, jag vill helst lösa detta.

Jag saknar mina barn och min fru väldigt mycket men jag får inte veta något varken från socialen, familjerätten eller polisen. Jag har inte delgivits misstanke om något brott och inte heller fått nån papper för ev skilsmässa eller så.

Jag står inte ut längre, ,vem har ansvaret för mina barn idag? Vad händer om det händer de något?
Min fru har sagt att det har förekommit våld i hemmet till socialen men jag har inte blivit hört av någon alls och får inte veta något alls. Hur kan detta ske i dagens sverige?

Har inte socialen nån skyldighet att försöka förmedla mellan oss eller låta mig få träffa mina barn. Jag är ju inte dömt för något brott.

Snälla ge mig råd hur skall jag göra?

Jag har pratat med mina svärföräldrar men de säger att jag skall ge min fru tid. Tänk om min fru inte vet nu att jag har försökt få tag i henne på olika sätt.

Jag pratade med utredarna idag och de säger eftersom hon är också vårdnadshavare kan hon ta barnen o gömma sig, hon sa också att jag skall ge henne lite tid.

Nu har det gått 20 dagar sen hon lämnat hemmet.

Vad skall jag göra?

Såhär svara signaturen Helsingborg42

Du skall omedelbart polisanmäla för egenmäktighet med barn.

Jag var i samma situation som dig, fick inte se mina barn i 4 månader.
Jag fick råd af soc att ta det lugnt och att det löser sig. Det gjorde det, men endast för henne. Jag lämnades ute i kylan. Hon har fått massor med hjälp av en kvinnojour.

Skaffa en duktig advokat. Visst det kostar det pengar, men det är dina barn.
Du har ingen tid att förlora.

Min sambo har tagit barnen

Min Sambon ringde när jag var på väg hem och berättade att hon flyttat med barnen till egen lägenhet. Hon säger inte vart hon bor, då hon är rädd för att jag ska reagera ”negativt. Jag har kontaktat familjerätten och frågat om de kan hjälpa till få tag i mina barn 6mån och 5 år.

Jag har lämnat mitt nummer till alla hennes vänner och släktingar.

Jag vet inte var mina barn är.

De fick till ett samtal på familjerätten, hon sitter i ett annat rum o vägrar säga vart de bor eller varför hon flyttat.

Våld har ej förekommit i nån form under 10 år som vi var tillsammans.

Jag vet inte hur jag skall orka med detta!

Fortsättning del 2

Var på advokat möte idag med mitt ex.
Döm av min förvåning hon tvärvände. Ska skriva på avtal om växelvis boende för grabben och träffa lill-tjejen 3 gånger i veckan.
Jag nämnde att även växelvis boende när hon blir lite äldre.
Hon bad om ursäkt med, fast det satt långt inne. Försöker förklara för grabben varför det blev som det blev.

Fortsättning del 3

Tyvärr tog jag ut glädjen i förskott.Fick sms att jag inte får hämta barnet trots avtal. Hon menar på att jag är aggressiv labil och hotfull.

Vad ska jag göra nu?

Såhär svara signaturen MoaLinn

Jag tror att du kan räkna med att det här bara har börjat. Du behöver vidta några åtgärder, för säkerhets skull. För det första så ska du räkna med att hon kommer att bli trodd vad avser din våldsamhet, hur bisarrt det än kan te sig för dig. Skriv ner din version av ert förhållande så att det finns på papper. Se till att föra dagbok över vad som händer varje dag från nu. Och när du kommunicerar med fd. sambon, se till att ha antingen vittnen eller spela in samtalen. Det kan tyckas drastiskt, men det är råd att ta på allvar.

Börja också med att utveckla din egen person. Det kommer du kanske att behöva för att orka en sådan här process. En samtalsterapeut kan vara bra att ha. Kanske kan du få hjälp via en mansjour.

Tala alltid sanning. Oavsett om den känns bekväm eller inte. Har du slagit henne en gång, så berätta det. Har du inte gjort det så vidhåll det. Lögner och anklagelser kommer att snurra runt i skallen på dig. Då är det bra att veta vad man sagt och gjort. Och sanningen är det bästa kortet.

 

Min 11-åriga son skickades till psykolog utan mitt godkännande

Utan min vetskap skickades min 11-åriga son till 4 terapisamtal under två veckor på familjeenheten där han bor. Det kom fram också att mitt ex, sambo satt med på samtalen också.

Det här var extremt jobbigt för pojken. Det vet jag för terapeuten ringde mig efter att pojken hade gått hos honom i två veckor och att pojken var väldigt ledsen, känslig och väldigt ”inkännande”.

Jag åkte sedan till denna familjeenhet och fick ett samtal med terapeuten tillsammans med sin chef. Jag frågade dem: ”Tycker inte ni att det var konstigt att mitt ex sambo satt med på samtal med min son utan att jag godkände det. Innan terapeuten hann svara bad chefen om ursäkt och att det var ett misstag att det blev så.

Nu har terapeuten slutat och jobbar på en annan kommun. Samtalen ägde rum i våras.

Bör jag anmäla det här?

Såhär svarar signaturen John

Jag hade nog låtit detta bero och skippat att göra en anmälan. Som jag ser på det så leder inte en anmälan till att man återfår kontakten med barnet, det blir nog snarare tvärtom. En anmälan blir då istället en konflikt-drivande grej som ditt ex kan använda emot dig och därigenom hålla barnen ifrån dig.

 

Tips om att göra saker tillsammans med barnen vid övervakat umgänge

Jag skall träffa mina barn snart och det kommer att närvara en person från socialen och och en tolk. De undrade om jag har några önskemål om att göra något utanför socialens kontor. vad skall man göra?

Det känns ju lite konstigt att umgås med sina två barn och två andra personer och den ena skall höra dig och översätta allt.

Såhär svara signaturen Herakles

Jag förstår att det är svårt att dra omkring på stan med kontaktperson och tolk. Ändå tror jag det vore bäst för barnen.

Tänk på hur det kan kännas för dem att sitta på ett socialkontor med sin pappa.

Man blir lätt nojig och tror att alla ser på en i synnerhet om man bor på en liten ort. Men för barnen är det nog minst konstigt om ni kan göra något tillsammans.

Beror förstås på hur gamla de är och vad de gillar.

Simbassängen är ofta bra, museum, Mac Donalds ja det finns en hel del.

Umgänge med kontaktperson ska förhoppningsvis ta slut ganska snart om allt fungerar och umgänget utan kontaktperson fortsätta.

Det är meningen att den andra föräldern ska bli lugnare av att det fungerar och att man kan släppa på beslutet om kontaktperson.
Men det bygger naturligtvis på att samtala först med den andra föräldern så att hennes inställning förändras.

Olaga frihetsberövande, Olaga hot, Misshandel och Ofredande

Jag blev anklagad för alla dem sakerna som står i rubriken, bara för en fd man till hon jag var ihop med hade svåra problem.

Vad för problem mannen har vet jag inte, och syftet med att jävlas har jag ingen aning om.

Ända från början då jag träffade honom och han fick reda på att hon och jag sågs så gjorde karln allt för att jävlas och skrämmas, med bekostnad att barnen fick svåra problem och jag och hon jag dejtade och tom bodde ihop med likaså.

Killen snackade om att han blivit erbjuden medlemskap i Hells Angels, han kollade upp mig i detalj och min familj, min skilsmässa och vad min fd fru hette och likaså mina barn. Och höll på att jävlas på alla tänkbara sätt, och karln har ett munläder som gör att man tror inledningsvis på vad han säger, bla en sak som jag aldrig kommer att glömma som hände för  ett halv år sedan.

Då säger han att han har sk kvarskrivning för sin fd fru skull då dem frågar varför han fortfarande är skriven på en adress som han inte bott på över 3 år, då säger han att soc gärna får ringa till skatteverket och kolla upp det att han har kvarskrivning. Visar sig vara en ren och skär lögn, han har aldrig haft skyddad id eller kvarskrivning. Karln sprider lögner bland folk, och får även barnen att ljuga. Bl.a så säger dottern att det är jag som låst in henne på rummet fast jag var på jobbet då det hände. Med resultat att dottern rymde till pappa och en jävla karusell sattes igång.

Nu till saken. Jag sade redan från början att jag var inblandad i en vårdnadstvist mellan två individer som inte borde ha blivit föräldrar, och absolut inte dem två tillsammans. Och polisen trodde på mig och insåg det, men åklagaren valde ändå att vänta nästan 9 månader innan fallen lades ner.

Under denna tid så separerade jag från mamman. Mamman försökte ta livet av sig då jag försökte lämna henne, dottern fortsatte att ljuga och hävdade att det var jag som hade gjort det mamman hade gjort, och sonen var fast och förvirrad mellan två föräldrar.

Nu har förhållandet varit slut sen ca 2 månader tillbaka, och mamman har redan börjat dejta nya killar. Och med det resultatet att fd mannen kommer säga att han måste kolla upp dem likaså, och veta allt om dem eftersom det var det han sade om mig då hans fd fru hade dejtat rötägg innan mig och säga att jag var/är skyldig till en rad brott mot deras barn, och han ville veta vem som var kring hans barn. Med att mamman börjat dejta kommer barnen bli än mer förvirrade och rädda att nya killen kommer göra så att pappa blir arg, och mamma blir ensam. Och än värre så tänker hon till vilket pris som helst få ett barn till, utan att tänka på vad som kommer hända med dottern då, då hon kommer känna sig än mindre älskad och sedd av mamma som kommer vara upptagen med bebisen och nya killen.

Hur gör man för att hjälpa ett sånt barn att må bra?, för jag har planer på att försöka hjälpa henne om jag kan. Detta då jag inte vill se henne må och bli som sin mamma, en tjej som är förvirrad i själen, saknar ett eget jag, vill bli älskad för den hon är men söker sig bara til drägg som behandlar henne som skit, jag var inte den som accepterade henne för den hon var kan jag ärligt säga, och ville ändra henne till att bli starkare och dra sig bort från sitt gamla destruktiva liv med resultatet att hon istället kände sig svagare och underlägsen även om jag sade att hon absolut inte är eller var det. Men allt för henne är bara en fasad, en fasad som spricker så fort man knackar lite på den. Men dottern kan man fortfarande rädda om rätt resurser sätts in, så om nån har några tips om var man kan vända sig så ska jag göra det anonymt och skicka infon hem till mamman och pappan(anonymt). Men att vara nån räddare eller ängel vill jag inte vara, bara en som bryr sig om en annan människa och ett barn i detta fall.

Såhär svarar Signaturen Shan

Det behövs fler som du som bryr sig.

Mitt förslag i all enkelhet är att du kontaktar Soc i barnets kommun och ber att få ett möte. Det kan vara lite svårt men försök tjata till dig ett.

Antingen på mötet eller telefon så beskriver du det som du skrivit men byt fokus från dig till barnet. Poäntera att du inte gör detta för att hämnas, eller göra det svårt för föräldrarna utan att du är uppriktigt oroad för barnet. (om du inte får till ett möte utan de vill att du berättar på telefon så kan du följa upp med en skriftlig anmälan).

Träffa aldrig mamman igen, låt Soc ta över. Antingen gör det något direkt pga din anmälan eller så kommer de troligtvis att bli inkopplade senare och då finns din anmälan kvar som underlag på att problemen som finns pågått en längre tid.

Tänk på att man kan inte rädda eller hjälpa alla i denna värld. Hur trist det än kan vara i det här fallet så är det vårdnadshavarna som har ansvaret inte du.

 

Sida 1 av 2

Powered by Wpsyd Webbhotell - Pappaliv © Copyright 2005-2024