Pappaliv.se

Om att vara förälder i trasig relation

Sida 2 av 2

Jag försöker bli en bra bonuspappa

För 6 år sen träffade jag min nuvarande fru då hade hon tvillingkillar på 9 år. Pojkarna är 15 år nu.

Hela vår tid tillsammans så har det varit spänt mellan oss…särskilt den ena killen..som jag inte alls går ihop med….låter konstigt jag vet..men det är så…jag stör mig något så fruktansvärt på hans stöddiga arroganta och otrevliga stil…som har uppkommit nu som tonåring.

Den andra killen går det lite bättre med men även där lite störningar…

Problemet är inte killarna utan mig, jag har grubblat och grubblat vad jag gör fel och felet som är tror jag har att göra med min egen uppväxt…hur jag har blivit behandlad…ironi..och elakheter.
Jag tjatar, svarar otrevligt, är ironisk , blir arg……mot killarna…fast jag inte vill det..men kan inte behärska mig…kan inte styra det..måste lägga mig i precis allting och anmärka… som en sorts psykisk pennalism.
Hela tiden säger jag till mig själv..idag sa jag vara snäll, prata trevligt osv…Men då killarna kommer sura och överjävligt i sitt sätt……som jag är orsaken till.

Problemet är inte killarna utan mig, jag har grubblat och grubblat vad jag gör fel och felet som är tror jag har att göra med min egen uppväxt…hur jag har blivit behandlad…ironi..och elakheter.

Min fru och jag bråkar mycket om detta, nu säger hon att hon inte orkar leva med mig längre.

Killarna har ingen respekt för mig, skiter i vad jag säger, kaxar sig mot mig och detta gör mig bara ännu mer frustrerad.

Vill vara snäll..men min själ klarar inte av att de är otrevliga mot mig…fast jag vet att jag först måste uppvisa ett bra beteende som vuxen.

Såhär svara signauren Prinsessans pappa

Om din sambo säger att hon vill bryta upp, då är det väl redan kört?

Problemen verkar ligga hos dig, ta tag i dem, du har ont om tid.

Exet bestämmer allt

Här följer är signaturen Mimsans upplevelser

Är sedan ett år gift och har en styvdotter på 6 år. Min man och hans tidigare partner har delat boende på dottern, dock endast en muntlig överenskommelse, men det har varit så sedan de gick isär för dryga tre år sedan.

Hon vägrar konstant att skriva på avtalet, för att man skriver inte papper på sina barn. Till detta hör att varje gång hon inte får sin vilja igenom så hotar hon med att vi inte skall få hämta henne nästa gång det är byte.

Upprinnelsen till detta är att min man vägrar skriva på en flyttanmälan på dottern, med motivation att modern inte sköter sina uppgifter som boendeförälder. Vi får aldrig reda på läkarbesök, tandläkarbesök, föräldramöten osv.

Nu har hon alltså på eget bevåg bestämt att vi får henne varannan helg. Sluttdiskuterat!
Detta motiverar hon med att man på familjerätten sagt åt henne att hon när som helst får säga upp delat boende om hon känner att detta inte fungerar.
Har hon ensamrätt på att bestämma att hon inte tycker det funkar?

Vi har skaffat oss ett juridiskt ombud som skall kontakta mamman, hur det gick har vi tyvärr inte fått reda på ännu.
Vi har vid upprepade tillfällen försökt få till stånd möten med familjerätten och det har slutat i 1 möte utan mamma och med en ny handläggare.
Vi har inte heller lyckats få fram vad den första handläggaren heter, de ringer aldrig tillbaka och har ju aldrig tid att prata med en när man väl får tag på någon där.

Helvetet har vi befunnit oss ganska länge, mamman lever i en sagovärld och när vi inte gör som hon vill så kommer hoten.
Varje gång det är ett barnkalas eller liknande på hennes vecka hemma hos oss så ska vi hämta, lämna och köpa presenter, vilket kunde varit ok om hon återgäldade någon gång, men hon har ALDRIG hämtat eller lämnat henne, inte ens när vi bodde i samma samhälle. Och aldrig innan jag och min man träffades…

Min man får heller inte ringa dotter och prata med henne om inte exet tycker det passar, vilket det aldrig gör.

 

Falskt anklagad för övergrepp

I Augusti tyckte min partner att vi behöver en paus, veckan efter ville hon skiljas. Jag sa ok, då kan du ta huset och överta huslånen, så tar jag resten av lånen vi har. Allt står i mitt namn.

Nej svarar hon vi behöver advokater för jag känner på mig att detta kommer att bli smutsigt, hon hade nämligen mediterat och när hon gjorde det kom någon från andra sidan och talade om för henne vad jag hade gjort med barnen.

Redan här skulle man ju anat ugglor i mossen men hjärndöd som man är gjorde jag inte detta, tilläggas här för att alla ska hänga med är att hon har två barn sedan tidigare med två olika fäder, den första blev anklagad för mordförsök vid separationen och den andra blev anklagad för sexuellt utnyttjande.

Den första pappan träffar sin dotter regelbundet, den andra har inte träffat sin son på 6 år.

Jag själv trodde naturligtvis på pedofilhistorien till en början, mordförsöket hörde jag talas om först hösten 2006.

Jag blev anklagad för sexuellt utnyttjande av min 2,5 år gamla dotter. Polisutredning pågår just nu och jag har blivit kallad på förhör, social utredning där jag fick förklara vad jag hade gjort och inte gjort.

Polisen i Stenungsund hittade inget så i januari låter åklagaren fallet gå över till Göteborgspolisen och där ligger det fortfarande. Socialen kom fram till att det inte hänt något och att de inte såg något hinder att jag träffade min dotter.

Vid domstolsförhandlingarna om äktenskapsskillnad åberopade jag naturligtvis gemensam vårdnad och halvt umgänge men så blev det inte.

GV blev det och umgänge varannan helg men bara detta gjorde mig glad eftersom jag inte träffat dottern på 5 månader. Detta gick utan problem de första 3 helgerna men sen kom påsk och då får jag ett SMS att dottern är magsjuk och har feber och mamman vill ha henne hemma hos sig.

Döm av min förvåning när man får reda på att mamman sedan är bortrest hela helgen med barnen.

Vad jag behöver råd om är hur jag bäst går till väga nu, huset hon bor i är ju mitt och jag betalar lånen för det, bilen hon kör betalar jag både lån och försäkring på.

Min advokat säger att allt detta görs upp vid bodelningen men det händer absolut ingenting, jag betalar och lever på mina föräldrar och min bror med familjen för pengarna är slut när allt är betalt.

Det känns som man skulle vilja skita i allt men sen ser man den lilla och förstår att man måste kämpa men det blir jobbigare och jobbigare.

Följande svarar signaturen Enstöring

Mitt råd är att du snarast möjligt driver igenom bodelningen. I avvaktan på det bör du försöka minimera kostnaderna så gott det går, t ex genom att ställa av bilen om hon inte vill betala skatt och försäkring, kolla om du kan få amorteringsfrihet på lånen etc. Du kommer att behöva alla pengar du kan få när det drar igång på allvar! Se också till att du har en advokat som du känner dig nöjd med. Sannolikheten för att du får en långvarig relation till den är stor, och det kommer inte bli billigt.

Falskt anklagad för misshandel av barn

Ett bråk mellan barnen

En torsdag i januari i år fick jag avvärja ett bråk mellan min då 7-årige son och hans 5-åriga syster. Medan jag kramade om och tröstade systern försökte jag prata och reda ut varför de slagits (det handlade om att hon hade använt en av hans legobitar…). Strax efteråt, när jag trodde problemet var utrett, hörde jag en kraftig smäll och fick se att min son hade satt krokben för sin syster när hon sprang förbi honom (hon grät hejdlöst och hade slagit sönder glasögonen i fallet). Jag gick fram till honom och frågade vad han hade gjort – ”Nää, ingenting..” blev svaret. ”Du satte krokben för ***, jag såg det ju själv!” sa jag upprört. Då fick sonen ett utbrott och flög upp från golvet där han hade suttit, han slet tag i en ”barnsäker” trägrind vid trappan och började skaka den fram och tillbaka medan han skrek okvädningsord.

Olyckan

Plötsligt lossnade grinden från fästet och han slet upp den emot sig. Då tyckte jag det fick räcka och lyfte upp honom under armarna och bar honom till en soffa där jag höll fast honom och sa ifrån på skarpen ”Du får inte slå *** och du får inte ha sönder saker i huset!” Sedan upptäckte jag en svullnad vid hans vänstra kindben, men jag förstod inte då hur den uppkommit (senare insåg jag att grinden hade träffat honom på kinden när han ryckte loss den, blåmärket var ett exakt avtryck av en av de vertikala ribbornas övre kant). Vi åkte senare till dagis och till skolan och saken var utagerad (trodde jag…).

Hon förklarade att jag hade slagit min son och att de undrade vad som skulle hända när han kom hem.

Polisanmälan om misshandel

På måndagskvällen (fem dagar senare) blev jag uppringd av en socialassistent som sa att de skulle lämna in en polisanmälan om misshandel. Jag undrade vad det handlade om? Hon förklarade att jag hade slagit min son och att de undrade vad som skulle hända när han kom hem (underförstått – skulle jag slå honom igen?). Jag blev både förvånad och förbannad över deras anklagande ton. En månad senare blev jag inkallad till polisen för förhör – jag lämnade då in den del från grinden som orsakat skadan och bad dem låta en expert jämföra fotografierna av skadan med grind-delen. Det borde lösa hela fallet, tyckte jag. Då fick jag veta att skadan inte hade dokumenterats av någon läkare utan bara fotograferats av socialassistenten fem dagar efteråt, och blåmärket var då nästan helt borta. Någon månad senare kallades jag till ett nytt förhör, och anklagades för ”ofredande” – min fru hade hittat på att jag skulle ha knuffat henne. Den del från grinden som jag lämnat in lämnade de tillbaka och förhörsledaren sa att åklagaren inte ansett att den var av intresse för utredningen(?).

Domen i tingsrätten

Min advokat satt och såg på när detta skedde utan att ingripa. Incidenten med grinden gick upp i Tingsrätten i slutet av augusti och trots att jag berättade exakt vad som hänt – och att blåmärkets form stämde överens med grinden och inte alls stämde med ”ett slag med öppen hand” (som min son underligt nog sagt i polisförhöret) så dömde tingsrätten mig för ”ringa misshandel”. Min fru (som inte behövde svära någon ed) vittnade emot mig och hävdade, utan att ha några som helst bevis, att jag skulle ha även gett henne blåmärken (hon var inte hemma vid grind-incidenten).

Jag kan konstatera att åtskilliga allvarliga fel har begåtts. Skolan borde ha anmält ”misshandelsmisstanken” direkt, inte efter 5 dagar. Skadan borde ha dokumenterats och undersökts av en läkare, och inte slarvigt fotograferats av en socialassistent. Min advokat borde ha insisterat på att grind-delen skulle ha undersökts av en rättsläkare och jämförts med fotografiet av skadan (med stöd av vittnesuppgifter om hur skadan såg ut). Min son har bara hörts en gång, och inte alls utfrågats utifrån min berättelse om hur det gick till.
Man har totalt ignorerat fakta – skadans utseende BEVISAR ju tydligt att anklagelserna inte stämmer!

För att överklaga till Hovrätten krävs särskilt prövningstillstånd och jag har försökt hitta en rättsläkare som kan ge ett yttrande om fotografierna. Detta har visat sig vara omöjligt – det är bara Rättsmedicinalverket som upprättar rättsintyg och de arbetar ENBART på uppdrag av åklagare, polis eller domstol. Den medicinskt ansvariga överläkaren på RMV har i alla fall tittat på fotografierna och helt dömt ut dem som amatörmässiga: ”Dokumentationen ska göras på ett sjukhus och det ska finnas en läkarjournal för att utfärda rättsintyg”.

Nu har jag via min advokat i alla fall lämnat in ett överklagande, men utan möjlighet att konsultera rättsläkare kan vi inte tillföra den ytterligare bevisning som troligen behövs för att överklagandet ska gå igenom. Jag är helt förstummad över att det kan gå till på det här viset i Sverige!

Av de inblandade myndighetspersonerna har i stort sett samtliga varit kvinnor (skolans kurator som anmälde, socialtjänstens två assistenter som i sin tur anmälde till polisen, förhörsledaren på polisen, åklagaren, företrädaren för min son, och dessutom min fru’s advokat – som lämnat in en stämning om skilsmässa kryddad med vaga anklagelser som varken kan bevisas eller motbevisas).

Ingen av dessa har behandlat mig som ”innocent until proven guilty” som det brukar heta i filmens värld. De har dessutom varit helt oemottagliga för fakta – en snabb titt på min son’s kind hade räckt för att utesluta att blåmärket kommit från något ”slag med en öppen hand”: blåmärket var litet, mindre än en enkrona i storlek, det var kraftigt svullet och hade an tydlig avrundad övre kant. Allt detta typiska kännetecken för en skada från ett litet skarpt objekt – och grind-delens övre kant stämmer in exakt i storlek och form.

Min fru tog barnen med sig och flyttade

Att min fru har vänt sig emot mig är enligt min advokat mycket vanligt i den här typen av fall. Han gick t o m så långt att han sa ”Vid påstådda brott mot kvinnor och barn finns det ingen normal rättvisa – det är ruskigt!” Min fru tog barnen med sig och flyttade till en lägenhet två månader efter incidenten. Hon har via en advokat begärt skilsmässa och försökt få ensam vårdnad, men gick med på att ta tillbaka det kravet om jag skrev på ett papper om att barnens boende ska vara hos henne under det här året (jag skrev på det – det var ju utpressning). Jag har hela tiden varit övertygad om att jag skulle bli frikänd och att vi då skulle kunna börja lappa ihop familjen (vi har tre minderåriga barn tillsammans, en 2-åring också förutom de som redan nämnts), men nu har det drivits så långt att jag inte ser någon väg tillbaka. Hur kan man någonsin förlåta en fru som gör något liknande (även om hon tror att det hon gör är för barnens bästa)?
Jag träffar nu barnen på helgerna samt äter middag med dem i lägenheten på onsdagkvällar. Jag är helt frånkopplad från barnens vardag och det känns inte alls bra.

Följande svarar signaturen PappaGallo

Enligt vad du beskriver har ni GV (Gemensam Vårdnad) om barnen, då är det din rättighet att får reda på saker och ting kring barnens vardag. Dagis, skola och sjukhus har skyldighet att lämna ut uppgifter kring barnen till dig. Vill du ta en mer aktiv del av barnens vardag får du kontakta nämnda instanser och be dem hålla kontakt också med dig.

Mamman manipulerar vårt barn

Jag är ensamstående med delad vårdnad, på varannan vecka basis. Har levt ihop med en kvinna som jag är övertygad om har någon form av paranoid personlighetsstörning, (samt ev psykopatiska drag). De paranoida inslagen har visat sig på många olika sätt…hon har ifrågasatt om jag överhuvudtaget arbetat (fastän jag varit borta i i månader, med arbetskläder och i samtal med kollegor och chefer), hon kan tex ha hittat fotspår utanför sitt fönster och ringt och frågat om jag vetat något om det, några veckor senare vaknar jag med att jag är kallad till polisförhör, svartsjukan behöver vi inte ens ta upp (aldrig träffat på någon med värre svartsjuka), jag har blivit anmäld till socialtjänsten ett antal gånger, första gången via psykolog som hade tagit emot information om att jag skulle ha varit alkoholist samt misshandlat henne, andra gången för att jag skulle ha förgripit mig sexuellt på vår då två-åriga dotter.

Jag har haft tillräckligt stöd av familjerätten och socialtjänsten som till en början eventuellt gått på hennes linje men efterhand insett att något inte riktigt stämmer…

Jag tycker själv att jag är en väldigt bra förälder. Hittar på många skojiga saker med mitt, barn, åker till lekhus, simmar, teater, pulka, allt möjligt, och jag är mån om att hon ska ha en god relation till barnen hos en familj vi umgås med.

Jag har blivit anmäld till socialtjänsten ett antal gånger, första gången via psykolog som hade tagit emot information om att jag skulle ha varit alkoholist samt misshandlat henne, andra gången för att jag skulle ha förgripit mig sexuellt på vår då två-åriga dotter.

Jag och min dotter har alltid haft en bra relation. Plötsligt får jag sms från mitt ex om att jag ska ”sluta kalla henne för dum, din jävla psykopat” vilket naturligtvis inte sker samt ”Hon säger att du skriker och är hårhänt mot henne” ”…om du inte kan ta ditt ansvar kanske du ska sticka..”

Nu låter det som att jag har mycket att ta upp till min fördel. Problemet är att dels är hon färdigutbildad socionom (betraktas som seriös, mogen osv). Medan jag själv ännu studerar.

Jag var borta utomlands i sex veckor i samband med en nära anhöring blivit sjuk i cancer. När jag kommer tillbaka är mitt barn dels inne i trotsåldern (vilket gör att ajg har tålamod mot hennes beteende) men hon skriker också ibland hysterisk (som när vi ska gå hem från hennes kompis), har svårt att lyssna på vad man säger, flera tecken på att hon behöver klara gränser…så jg tar upp det med mamman..och då kommer alla dessa anklagelser via sms som jag tagit upp (anledningen till att det varit sms är för att jag endast vill kommunicera med henne på det sättet)

Efter resan får jag reda på att hennes kille har missbruksproblem och jag tar upp det med henne, att hon måste försäkra mig om att han inte dricker i vår dotters närhet. Efter det upplever jag att smsen kommer…

Jag märker också att hon plötsligt vill tala med vår dotter på telefon på mina tider, ibland bara dagen innan hon ska hämta..vid de överlämningar som inte sker på dagis är hon väldigt på vårt barn (mamma kommer att sakna dig, Ååå vad mamma älskar dig osv) på ett sätt som jag märker gör min dotter förvirrad (tex börjar hon gå mot hennes bil och förstår inte att hon ska vara hos pappa. Och jag tar upp detta med henne, att hon måste ta det lite lugnare och ge vår dotter en chans att känna sig trygg hos den andra föräldern. Men vid varje tillfälle håller hon på så…

Plötslig bokar hon en träff på familjerätten. Och jag förstår inte riktigt varför även om jag anar att hon vill mena på att jag skulle vara för hård mot min flicka, vilket jag absolut inte är (saken är den att jag har starka aningar om att hon inte har gränser hos sin mamma och jag känner en stark plikt att ge vår barn en chans att få en känsla för gränser, något hennes mamma saknar, helt och som många gånger ger henne problem med andra människor.)

Hursomhelst, nu till saken. När jag hämtar vårt barn hos mamman i måndags (vilket är sällsynt förekommande, annars lämnar vi av på dagis) Så gråter mitt barn, intensivt, och säger att hon inte vill vara hos mig. Och jag måste ta vårt barn från henne för hon vill inte släppa och när mitt barn äntligen börjar gå mot min bil, fortfarande ledsen dock, så säger mamman att hon måste tar förävl ordentligt och trissar upp mitt barns tårar igen som skriker efter mamma, några dagar senare när jag stöter på mamman händer samma sak, mitt barn vill gå med hennes mamma och hennes mamma vill inte respektera att jag vill att vi säger hejdå kort, utan vänder sig mot vårt barn och trissar upp barnet igen, efter att jag redan gett dem chansen att säga hejdå och min dotter börjat gråta (med vi ses snart, gumman, mamma älskar dig, jag kommer sakna dig..)

Dagen efter den andra händelsen börjar mitt barn för första gången, två dagar i rad, reagera likadant på dagis, när jag kommer, så börjar hon gråta ser rädd ut och ropar efter mamma. Ska nämnas att mitt barn slutar efter kanske fem min och blir som vanlig igen, men vid själva mötet då börjar hon gråta.

Förstå min chock! Som har tagit hand om mitt barn sedan hon bara vara några månader gamla och vi alltid haft en fin relation.

För egen del är jag övertygad om att hon blir manipulerad av sin mamma, men kan inte bevisa det, och jag måste återigen försvara mig på soc. Denna gång mållös, utan att veta vad jag ska säga.

 

Följande kloka svar skrevs av signaturen PD

Jo, jag tror att det kan vara så att mamman överför sin ”ångest” på barnet. Och barn behöver speglingar på känslor. Det kan alltså vara så att barnet testar med dig för att se om det är ”farligt” och finns något att vara rädd för. Mitt tips är alltså att först och främst undvika uppslitande möten med mamman, samt att påminna barnet om vem som hämtar.

Sen skulle jag även undvika att vädra saker med mamman, så som du beskriver henne. Antingen används det mot dig eller så känner hon sig hotad. Var du bara en trygg pappa och bekräfta barnet – Det är ok att bli ledsen, att sakna någon är bra, det betyder ju att man tycker om den.

Vad gäller vårdnadstvist så tror jag inte på det, i alla fall inte i dagsläget. Barn är fenomenala på att känna av stämningar så var så lugn och neutral som möjligt är alltså mitt tips.

 

Är risken stor att jag förlorar vårdnaden?

Vi har gemensam vårdnad och min dotter bor hos mamman. Hon är nyss fyllda 8 år och har varit hos mig varannan helg sen hon var liten.

Hon vill ha enskild vårdnad och hävdar att vi har samarbetsproblem. De samarbetsproblemen är något hon själv startat eftersom hon alltid fattar beslut över mitt huvud utan att först diskutera – hon beslutar först, informerar dottern och sist av allt får jag veta och sen får jag vackert acceptera hennes beslut.
Argumenterar jag emot så är jag svår att samarbeta med och nu tänker hon alltså ansöka om enskild vårdnad.

Till saken hör att hon den senast tiden pratat så pass illa om mig så att min dotter har börjat vända mig ryggen och hon vill inte längre träffa mig. Jag har inte fått träffa henne på tre månader.
När jag nu läser på nätet så ser det ut som att mammor kan dra fördel av att göra på detta sätt – förstöra relationen genom att undanhålla barnet från pappan och svärta ner honom så barnet inte vill träffa sin pappa – och sen hänvisa till samarbetsproblem.
Är det verkligen så illa? Någon som vet om risken är större att jag förlorar vårdnaden än att jag får behålla den gemensamma vårdnad vi nu har?

Såhär svarar signaturen  Prinsessans pappa

Jepp, så illa kan det gå om du har otur.

Så gick det

Vårdnaden kvarstår som gemensam, men för att den skulle göra det så var jag tvungen att godkänna skolbyte och flytt. Vi ska få medlare istället för samarbetssamtal. Och umgänget ska dra igång.

Min betraktelse när det gäller bittra skilsmässor

Jag har varit inblandad i ett antal jobbiga skilsmässor under dem senaste åren där jag försökt stötta och hjälpa till för att försöka se till att det ska gå lugnt till för barnens bästa.

Dessvärre så har jag fått uppleva en massa obehag och ett enormt fult spel ett antal gånger för att man som ena förälder gör allt i sin makt för att skada den andra föräldern.

Mitt i allt detta så står det nu ett eller flera barn som blir till ett stort slagträ för att man ska kunna skada den andra föräldern så mycket man bara kan.
Detta är min betraktelse när det gäller bittra skilsmässor.

Mvh John

Hur man leder bort ett barn ifrån umgängesföräldern

Det vanligaste är att boendeföräldern vill visa att man ”har kontrollen”. Det kan ske på många olika sätt:

Kräver att du kommer och går på exakt överenskommet klockslag.

•   Kräver en exakt redogörelse i förväg för när, var och hur barnet ska umgås med fadern.

•   Genomför ofta ”sista-minuten” förändringar i gjorda överenskommelser som rör barnen.

•   Erbjuder barnet andra aktiviteter på den tidpunkt då barnet ska träffa dig.

•   Ger liknande presenter som du gett barnet, i avsikt att minska värdet av det barnet fått av dig.

•   Gömmer, skadar eller handskas vårdslöst med saker du gett barnet.

•   Misstolkar avsiktligt allt du säger eller gör.

•   Kräver ekonomisk ersättning för din kontakt med barnet.

•   Vidarebefordrar inte skolrapporter eller medicinska upplysningar eller annan information du har rätt att förvänta dig som förälder.

•   Kritiserar ditt beteende och din förståelse av barnets behov av föräldrakontakt.

•   Kritiserar ditt hem, dina vänner och ditt sätt att leva.

•   Tillåter barnet att missköta sina skoluppgifter under veckorna, så att de måste fullgöras under den tid  barnet ska träffa dig.
•   Ignorerar dig offentligt och uppmuntrar barnet att göra detsamma.

•   Förbjuder dig att delta i barnets skol- och fritidsaktiviteter.

•   Informera (felaktigt) att det finns ett domstolsutslag på att du inte får närvara i skolan eller på fritids.

•   Kräver att din nya partner inte får närvara då du träffar ditt barn, eftersom det förvirrar och stör barnet.

•   ”Bortser” från presenter som du skickar till barnet vid speciella tillfällen.

•   Säger att barnet är upptaget med annat eller ute när du ringer, eller avbryter och lägger sig i samtalet med barnet.

•   Alltid upplyser om dina svagheter som förälder inför barnet.

•   Pratar illa om dig inför barnen, tex. att du tänker bara på dig själv och inte på barnet.

•   Ser till att barnen är strängt upptagna på loven med aktiviteter som gör att man inte kan umgås med barnen.

•   Anklagar dig inför barnen att du är alkoholist eller narkoman.

•   Pratar illa om dig och ditt arbete och därigenom försöker styra barnet till att tycka likadant.

•   Bestraffar barnet om barnet vill träffa dig eller om barnet vill bo hos dig. Detta kan gå så långt att man till och med gör polisanmälningar emot dig för att förhindra att barnet ska kunna träffa dig. Att barnet blir mentalt skadat nu tar man inge hänsyn till utan man vill få ut sitt hat emot den andra föräldern. Vissa föräldrar kan även använda argumentationen att om du flyttar ifrån mig så är jag tvungen att sälja huset för då har jag inte råd att bo kvar, man skuldbelägger det lilla barnet.

•   Hitta på en massa negativa lögner om dig för att försöka få barnet att tycka illa om dig och därigenom inte vilja umgås med dig.

•    Erbjuder du barnet att följa med på semester till exempel utomlands och barnet vill följa så kan man skrämma barnet till att inte våga följa med.

•   Boendeföräldern kan även engagera sig i barnens fritidsaktiviteter och där igenom kan man styra barnet till att inte kunna umgås med dig. Till exempel bli tränare eller coach för barnet och därigenom styr man barnet till att man inte kan hoppa över vare sig träningar eller matcher. Vill barnet nu i alla träffa dig nu så är det väldigt enkelt att ge barnet skuldkänslor som gör att barnet väljer bort umgängesföräldern. Man kan till exempel då säga åt barnet, men inte kan du väl fara, jag som har ställt upp för dig och tränar dig osv… i regel slutar denna argumentation alltid med att barnet gör som boendeföräldern vill.

•   Man verbalt kränker barnet genom att säga att ex. ”din mamma är jävla en hora eller din pappa knullar horor” mm…

•   Man byter mobiltelefonnummer för barnen ofta för att försvåra kontakten med barnen.

•   En del boendeföräldrar kan även göra allt i sin makt att försöka påverka barnet att tro att umgängesförälder inte älskar/tycker om barnet.

Slutligen så kan man bara säga att man med alla medel letar efter att saker som underminerar umgängesförälderns position emot barnet. Blir man less som umgängesförälder på detta och man hämnas eller börja bråka så brukar man i regel använda detta som argumentation till att du inte kan umgås med barnet eller med boendeföräldern. Man får nu något som populärt kallas i sådana här situationen, samarbetssvårigheter. En avsikt med att använda sig av detta provocerande beteende är att pressa dig mot smärtgränsen så att det eventuellt kan användas emot dig om det skulle bli en vårdnadstvist i slut ändan.

Försök att skriva ned dessa provocerande handlingar på ett papper, med tid och datum. Detta kan vara mycket bra att ha i framtiden.

Vad händer med barnen

Det jag skrivit ovan är för mig helt klart misshandel av barn och dem föräldrar som utsätter sina/sitt/andras barn för denna typ av misshandel skulle låsas in och därefter skulle man kasta man bort nyckeln så ingen hittar den.
När man utsätter ett barn för psykisk misshandel så kan detta sätta djupa spår i ett barn. Barn är väldigt mycket beroende av sina föräldrar och man har bara sina barn till låns under en kort period under deras liv. Under den perioden gäller det att man som förälder ska styra in sina barn på rätt spår och försöka ge dem så bra förutsättningar man kan som förälder till att dem ska lyckas i sitt liv i framtiden.

Men behandlar föräldrarna sina barn enligt ovan text så innebär det ofta att detta kan leda till  :

•   Risk att barnet får en låg självkänsla.

•   Risk att barnen har väldigt lätt att bli stressad vid oväntade situationer.

•   Risk att barnen får det mycket svårt med kontakt med nya människor.

•   Risk att barnen kan börja hyperventilera när dem känner sig stressade.

•   Risk att barnen kan tro att dem gjort fel och därigenom blir bestraffade (misshandlad).

•   Risk att barnen får ett mycket dåligt självförtroende.

•   Risk att det ibland kan ”tilltar” i skallen på dessa barn och dem kan få enorma raseriutbrott när dem inte vet vad dem ska säga eller göra.

•   Risk att barnen kan bli väldigt oroliga och hanterar många situationer med rädsla.

•   Risk att barnen kan få sömnsvårigheter.

•   Risk att barnen har ofta ont i magen, detta kan till och med gå så långt att dem kan börja spy när/om dem blir stressade.

•   Risk att barnen får väldigt ofta ont i huvudet.

•   Risk att barnen stannar upp i utvecklingen, tex en 15 åring beter sig som om man vore 11 år.

•   Risk att barnen inte litar på vuxna.

•   Risk att barnen ger upp alldeles för tidigt om det går emot dem lite, tex i skolan, inom idrotten eller i andra sociala situationer.

•   Risk att barnen kan börja stressäta.  Man trycker i sig en middag på några minuter när det tar för alla andra runt bordet 15-20 minuter att avnjuta måltiden.

•   Risk att barnen får ett enormt behov av godsaker (glass, godis) och äter detta i princip tills man spyr. Därefter så förstår inte barnet varför man har ont i magen när man ätit 1 kg godis eller tryckt i sig 1-2 liter glass. Tröstätning kallar jag detta.

•   Risk att barnen inte vågar ha på sin mobiletelefon när dem är hos den misshandlande föräldern. Barnen kan även också välja att ha sin telefon på ”tyst” hela tiden för att inte den misshandlande föräldern ska höra om den utsatta föräldern ringer. Detta gör dem för att slippa få höra en massa beska kommentarer om sin andra förälder,

•   Risk att barnet blir mycket ensamt och isolerad. Det vill säga man har inga kompisar. Min personliga uppfattning här är att dem vågar nog inte ta hem kompisar pga risk att den misshandlande föräldern skämmer ut barnet eller så har detta redan skett och ingen vill umgås med barnet hemma då.
•   Risk att barnet inte kan ta enkla beslut eller vågar som förväntas att dem ska kunna ta.

•   Risk att barnen börjar ljuga och försköna sin situation för att skydda sig själv och även boendeföräldern.

•   Risk att barnet kan börja få självmordstankar.

• Risk att barnet kan bli rädda för den misshandlande föräldern, då barnet i princip mer eller mindre måste ”tassa” omkring på tå hos vederbörande. För att barnet inte ska utsättas för verbala kränkningar. (Om barnet skulle råka säga något positivt om den andra föräldern)
Detta leder förmodligen till att barnet kommer att bli ett mycket tyst barn som inte kommer att berätta ett smack, vad för roligt han/hon fått vara med om hos den andra föräldern.

Min sons längtan

”Försöker få en relation mellan far och son….”

Gjorde ett tappert försök under 2009 igen att få en sund relation mellan far och son, förklarade att detta var viktigt på alla plan och att det bara måste fungera, det fanns inte utrymme för ett till misslyckande. Målet var att låta sonen sakta återfå tillit till dig och bygga upp en trygghet och en bra relation.

Till dig pappa,

Jag som mamma tog alltså bilen till dig då du bor i annan stad, 12 mil-förklarade situationen och efter 7 timmar så var vi överens-du skulle engagera dig fullt ut. Som grund sa jag att; vi startar på nollpunkten, vi ser framåt och ägnar inte en sekund till att titta tillbaks i det gamla.
Du fick bo i vårt hem varje helg, det var din önskan.

Sagt och gjort.

”Ditt hem var en enda röra, istället för att titta snett tog jag städatteraljerna och städade upp ditt hem, sorterade dina kläder, sorterade din post, diskade undan fixade lite mat”- ja allt man brukar göra för sina vänner gjorde jag för dig.

Varje helg hämtade jag dig i din stad, stod för alla utgifter och besök på de olika arrangemang vår son ville gå på, körde er till fiskeställen och höll min  i skymundan. Visade upp allt du missat, fotoalbum, vår sons skola och vad han hitills hade lärt sig, hans idrottsintresse och hans hobbies. Förklarade hur vår sons adrenalinsprutor fungerade – ”vår son har anafylaktisk chock-livshotande allergier”.
på söndagarna körde jag hem dig  för att sedan hämta dig kommande helg. hade Telefonkontakt under veckan för att göra veckan kortare mellan dig och sonen.

Vår son var jättelycklig även fastän att han var reserverad-ni lekte och hade jätteskoj.
Du såg själv lycklig ut, som om du hade harmoni och verkligen ville detta.

Efter en tid så vart du mer disträ, jag vidhöll fortfarande mitt ord; ”detta skulle fungera”, för var gång du tappade tråden såg jag till att du tog tag i den igen.  Detta skulle fungera, vi var överens om det och jag skulle inte svika eller låta situationen gå förlorad, vår son behöver dig, pappa.

En tid gick och du blev förändrad- du återgick till gamla banor sakta men säkert, jag såg varje steg bakåt du tog och gjorde allt för att få dig ur dem, du blev hårdare mer känslokall. jag tog en kväll ett samtal med dig:

” du berättade att det var lättare att ta ut dina gamla svek på mig än att själv ta ansvar för det som varit, att du hatade dig själv och du verkligen hatade dig själv-det såg jag ju på dig” – ”jag tog din hand, sa: vi fixar det här, det kommer att gå bra, låt de gamla vara glömt det är en ny dag i dag, vi tar det därifrån”.

Men du kunde inte riktigt släppa dina svek mot din son, du försökte, du ville så gärna, men ditt hat mot dig själv tog övertaget för var dag som gick.
För var dag som kom vart du mer respektlös mot vår son, jag tog dig åt sidan, förklarade att vissa saker gör vi inte och vissa saker gör man.

Du vart arg på mig, jag tog det, höll mig lugn, talade, försökte få dig att gå ur ditt ”mönster av hat mot dig själv”.
Du började ställa krav, ville ha vår son ensam fastän att du visste att vår son inte ville det, han vågade inte vara ensam med dig, det visste du-men dina krav vart allt mer orimliga, som om du sökte en medveten splittring för att kunna dra dig ur ditt löfte.

Du började klaga på allt, mitt hem, vår sons intressen, du ville bara sova då du var här- jag lät dig sova, tänkte att du kanske var trött och sliten och att ditt humör skulle bli bättre efter en middaglur eller två… vår son kunde stå och titta på dig medans du sov…

Du och jag hade suttit med vår son och hans kalender, han ville ju kunna räkna dagarna tills det vart helg igen-han längtade ju efter dig, vi båda tyckte ju det var så charmig och underbart.

Vår son ville visa dig hans värld, hans intressen, hans längtan efter sin pappa, men du vart mindre och mindre tillgänglig-jag såg vår sons sorg i hans ögon, du såg den du med, men du rörde inte en min…ditt hat mot dig själv hade tagit överhand…

Jag fick förklara för vår son varför du inte kom vissa helger- jag sa ”pappa är trött, han jobbar så mkt, så han måste få vila lite”……..jag såg sorgen i hans ögon men jag gav honom hopp, glädje, jag gav honom tro att det kommer att ordna sig…

Jag kunde aldrig förklara för vår son att du vägrade bli hämtad av oss, att du skyllde på att du inga pengar har, fastän att du inte betalade något…
Du hade den ena efter den andra bortförklaringen.. jag tog aldrig mig tiden till att skälla på dig, jag lät dig vara ifred.

En kväll hemma hos mig berättade vår son för mig att du försökt trycka ned hans huvud mot en kudde, vår son berättade att han hade kämpat emot, det horribla var att jag stod i mitt eget kök då detta inträffade och märkte ingenting- efter det ville vår son inte vara ensam i ett rum med dig fastän att jag fanns i ett annat i vårt hem – han höll sig nära mig alltmer – jag kontronterade dig, förklarade att detta får absolut inte ske alls under några omständigheter, du kunde inte förklara varför…

Jag började mer och mer inse att ditt hat mot dig själv kom att bli ett hat mot din son, ett hat du inte kunde kontrollera. Dina ord vart mer udda, du tyckte dig ha rätten att behandla vår son som en sak, att du var vuxen och att vårt barn skulle foga sig efter dig och dina behov, du ansåg att du hade rätt att som du sa ”terrorisera din son” och du tog varje tillfälle i akt – Jag satte mig återigen med dig-förklarade att så gör inte vuxna mot barn…

Du menade på att vår son var bortskämd, en elak unge som bara hade jävelskap i sin blick – förvånad och ledsen blev jag av dina ord. Talade med mina killkompisar som brukar ta med vår son och göra manlliga saker, frågade om dom uppfattat vår son på det viset? – men ingen av dom tyckte att din beskrivning passade in på vår son…..varför ville du få mig att tro att vår son var en nidig skitunge?

helgerna kom och vart pappalösa – jag muntrade upp vår son, gjorde allt vi alltid gjort, talade allt mindre om dig, jag kollrade med andra ord bort vår sons frågor, jag ville inte se honom ledsen längre.

En dag ringer du, jag hör att du söker skäl, skäl för att slippa komma mer, du vill bråka…jag lyssnar på dig och så kommer meningen jag inte hade väntat mig:

”Ha ett bra liv och ”klick”-jag stod med telefonen i handen och bara stirrade på den”…..

Sen kom mina tårar, jag sjönk i hop på golvet med telefonen i handen, jag kunde inte förmå mig att fatta vad som just hade hänt, fastän att jag visste att du sökte en väg ut ur ditt föräldrarskap……..jag satt på golvet som ett stort frågetecken….

Vår son såg mig, frågade varför jag var ledsen- jag kunde inte svara, jag kramade om honom, sa att ”mamma” måste få tänka lite….

Jag samlade mod ett par dagar, var ju tvungen att ha ett samtal med vår son, förklara att  du, pappa kommer inte mer, att du valt att lämna honom och gått din väg… igen…jag ville förklara på ett bra vis, minimera vår sons smärta, vår sons tårar och vara redo på hans frågor…

Det kvällen kom tårarna, vår son grät, skakade av sorg, skakade av sin längtan till  dig,sin pappa – den sorgen i vår sons ögon kunde rasera alla berg på vår jord, han höll i sin kalender, kramade den som om den var du, han ville inte släppa taget om dig, kalendern var det enda han nu hade kvar…..den smärtan jag delade med vår son den kvällen/natten önskade jag att du fick se, att du fick känna hans smärta, se hans sorg….den natten var ett rent helvete…

Sen kom frågan;

”varför gör min pappa så här mot mig?”

– jag svarade att jag vet inte, mamma vet inte…jag förklarade att det är bara du och jag nu till vår son, sa att du kommer alltid ha mig, jag kommer alltid stå vid din sida, och att det ibland blir så här, att det finns knasiga mammor och knasiga pappor och att ingen vet egentligen varför dem gör så knasiga saker…..

Jag har rotat i ditt liv fastän att du är mitt X, jag behövde svar på min frågor om varför du gör så här- jag har fått svar, mörka, hemska, vidriga tragiska svar. Svar som ingen egentligen vill ha…

Du är uppvuxen i en familj vart alla dina bröder och morbröder hamnat i händerna på en pedofil, en släkting…

– År efter år har ni utsatts för vidrigheter som skapat ett helvete för er alla inombords.  Du mitt X har lidit/lider helvetens kval, försökt rädda dina syskon, offtat dig själv i tron om att dina bröder då fick vara i fred från denna man som tog allt liv i från dig men som samtidigt tog dina bröders liv, morbröders liv i från dem…trots att ni alla lever har ni ingen livsgnista kvar, ni försöker le men går helst undan människor runtomkring er…

Du mitt X lever inte  inombords, du bara finns, du har försökt leva, du har försökt andas, du har försökt vinna…men du orkande inte…du orkar bara finnas till för dig, gömma dig i ditt helvete, komma ut i bland…ditt liv togs ifrån dig så tidigt, så allt som skett har gjort dig till den du är i dag, det är ditt sätt att överleva, även om det är fel sätt att överleva på…

Du försökte skapa en familj, bygga en ny bro till ett bra liv, du och jag kom att dela ett liv, få ett barn, vår son, din son, ditt ALLT.
jag minns än i dag dina första timmar med vår son- jag hade gjort kejsarsnitt så jag låg på IVA- du berättade för mig att ditt livs bästa stund på denna jord var dessa timmar ensam med din son  mot din hud, er samhörighet, din son var det bästa som hänt dig under hela din livstid.

jag kunde föga ana hur ditt liv varit innan vi möttes, hur ditt liv hade formats, du behöll din hemlighet väl, alltför väl…du och dina släktingars mörkaste hemlighet är nu även min att bära…. jag är tacksam för dina släktingars ärlighet som berättade allt för mig

Jag vet också att du älskar mig än, hur förundrad du är över att din kärlek till mig är lika stark i dag som den var då vi möttes för snart 15 år sedan, att du vill ha en hel familj men att du inte orkar då du är så vilsen i dig själv…din lögner du dragit här och där  ledde oss som par på en ödesväg, istället för att berätta hur du mår gav du mig all skuld överallt, fastän att alla fattade att det var du som inte orkade, ville ta ansvar för ditt liv..du valde att fly istället, in i dig själv och där är du än…

– Hade jag kunnat förändra ditt liv om jag vetat – svaret är ”nej”.

– kan jag förändra vår sons liv – svaret är ”ja”.

– Finns det plats för dig i vår sons liv i dag – svaret är ”nej”, du
måste reda ut ditt eget liv först en gång för alla. Då först är du välkommen på heltid, när du vill, hur länge du och var du vill.

Även om jag förstår dig nu mitt X så hjälper det inte vår son som är liten, jag kan inte berätta för honom denna bistra sanning, vet inte ens om jag kan det då han är myndig….

För var gång sedan tidigare då jag försökt skapa band mellan dig och din son så förstår jag bättre i dag om varför det hela tiden har skärt sig…

Jag klandrar dig inte för att du hållit tyst om hur du mår, jag klandrar dig inte för dina osanningar, svek
jag önskar dig bara lugn och ro och att du en dag finner vägen ut så du får känna hur härligt det är att leva och se hur underbar vår son är.

Vår son har allt i sitt liv förutom du och fick han välja skulle han välja bort allt för att få tid tillsammans med dig.

Jag tjuvläste vår sons dagbok, ja, han skriver dagbok och han är bara 7 år, jag kände både ledsamhet och glädje då jag läste, men jag måste säga att jag var stolt över att vår son förmedlade sina känslor i sin dagbok:

vår son skrev,

”Jag saknar pappa och jag gillar pappa och min familj,det saknas något och det är pappa. pappa och mamma och barn”

(Vår son har också ritat dit ett stort hjärta och i det hjärtat finns två små hjärtan, ett med bokstaven P i som i pappa och ett hjärta med G i som i vår sons namn).

Din son G.

Som mamma samlar jag ork för att räcka ut min hand till mitt X, det är min sons önskan att få ha sin pappa bredvid sig och då anser jag att det är min plikt att försöka tillgodose min sons önskan.

Så till er alla som bråkar om oväsentligheter, för det är vad det är ofta, ni som hittar på story efter story för att skada era X, hämnas, tävla om vem som är bättre förälder för era barn, ni som påverkar era barn och fyller dem med era känslomässiga problem efter en separation, ni som tar ut era separationer på era barn,bråkar om pengar, avstånd, bor på olika orter  osv lös problemen  som vuxna och LÅT barnen vara.

KÄMPA för en bra  relation mellan barn och den frånvarande/- den ofrivillige frånvarande föräldern inte för en separation!!

KÄMPA för en bättre relation med ditt X, man dör inte, jag lovar.

 

/Anne

Ur mammans synvinkel

Pappan (D) till vår dotter (M) var aldrig särskilt intresserad av att vara med i hennes liv, men ändrade åsikt när hon var ett par månader och ville genast träffa henne mer.

I början var det svårt, jag bodde 20 mil bort (flyttade innan jag visste att jag var gravid) och studerade på en utbildning där, men det gick billiga tåg/bussar upp och att hitta sovplats var inte svårt.

Nästan varje gång ett umgänge skedde var det jag som ordnat det, ibland betalade jag tom biljetten upp. Ofta fick jag höra att han inte hade pengar att åka och jobbet gick före allt. Trots flera veckors planering så visste han ”aldrig” när han var ledig. I samma veva skaffade han en ny flickvän som han hade råd att resa till varannan vecka för mer pengar.

Från det att hon fyllde ett till att hon fyllde två träffade han henne tre gånger under det första halvåret och sedan två gånger under andra halvan. I juli det året flyttade jag neråt så att vi bodde 7mil ifrån varandra istället för 20. I min dumhet trodde jag att det skulle hjälpa deras relation, framför allt med tanke på att hans nu nya flickvän (nr:2) älskade barn.
Under den tiden blev snarare saker sämre och sämre. Jag fick tjata till mig enstaka passningar, sedan åka mer än halva vägen för att lämna eller hämta, trots att jag var arbetslös/studerande och hade ont om pengar.

Jag betalade vid det laget även blöjor som hon använde när hon var hos honom liksom allt annat, tex kläder. Sommaren 2007 fyllde vår dotter två och han hade då sett henne totalt tio gånger, ofta kortare stunder.

Nu fick jag även ett jobb och bad då pappan hjälpa till med att ha henne när jag jobbade kvällar vilket han faktiskt gick med på. Flickvän (nr:3) var inte överlycklig men sa iaf inget uttryckligen om saken.

Efter två veckor fick jag sparken. Inte helt förvånad med tanke på att han vid två tillfällen ringt när jag mer eller mindre satt på bussen in och avbokat med den ena svaga ursäkten efter den andra.

Jag tappade temperamentet och talade om för honom att nästa umgänge kunde han samordna med sociala istället. Naturligtvis hände inte det och efter några månader så fick jag dåligt samvete för att min dotter inte fick träffa honom och började ordna umgänge igen. Jag mådde nu ÄNNU sämre än tidigare och jag kunde ligga vaken om kvällarna funderandes på vad jag gjorde för fel för att han inte ville träffa vårt barn.
Under 2008 så bättrade sig saker och ting faktiskt, han träffade en ny (nr:4) som verkade uppriktigt tycka om barn och han hade henne mer och mer. Men det var en seg start. Efter jul så såg han henne nästa gång i mitten av mars. Jag funderade på vad jag skulle göra och bestämde mig för att göra en sista satsning, så att jag sedan kunde med gott samvete säga att jag gjort allt för min dotters skull.

Jag bestämde mig för att säga upp min lägenhet som jag stortrivdes i, ge upp mina planer på studera färdigt, leta jobb som tusan och flytta till hans hemstad istället.
Det var en chansning och jag kan ärligt säga att jag inte trodde det skulle funka.

Vi flyttade in första maj i en mycket mindre lägenhet, sämre planerad med ungefär samma hyra (dock större stad), jag fick ett jobb som kräver mycket kvällstid och jag trodde även det skulle gå åt skogen, men hör och häpna!
Det funkade! Sedan flytten har han haft henne allt mellan 1-4 dagar i veckan! Enstaka nätter och han ringer ofta för att fråga om han kan träffa henne ett par timmar.

Flickvännen är en UNDERBAR styvmamma åt vår dotter och hon har tom passat M när pappan jobbat, enbart för att hjälpa mig. M älskar henne och ger henne alltid en kram och en puss när dem säger hejdå, flickvännen likaså, dem gör upp planer som inkluderar henne, frågar mig om dem kan ha henne en hel vecka i sommar osv. M fick tom presenter av hennes föräldrar på sin födelsedag!

Jag kan ringa med kort varsel och be om hjälp barnpassning och dem ordnar det, han tog tom ledigt från jobbet för att vara med henne när extra barnvakten var sjuk.
Bara det faktum att jag fått träffa flickvännen är positivt, jag har sett hur hon är med vår dotter, jag kan ringa och fråga ifall det är något och ingen är besvärad, det är en sådan lättnad!
Det har gått dryga sex veckor nu och jag kontaktade försäkringskassan igår för att ändra bostadsbidrag och underhåll – för vi har växelvist boende i princip. Jag är så nöjd med att min satsning fungerade, på att M kan träffa sin pappa i princip när hon vill.
Jag ville bara dela med mig lite av min glädje och tacka för alla otroliga historier om pappor som kämpar – det fick mig att inte ge upp!

Hur skall du bete dig vid en vårdnadstvist?

  1. Hålla sig till fakta
  2. Aldrig snacka skit om exet
  3. Alltid behålla ett barnperspektiv
  4. Alltid betona vikten av att barnet skall ha god kontakt med båda föräldrarna
  5. Aldrig bli arg
  6. Var dig själv, visa känslor, visa att du bryr dig
  7. Ha god kontakt med alla i barnets omgivning
  8. Minimera möjligheter till bråk med exet

Sida 2 av 2

Powered by Wpsyd Webbhotell - Pappaliv © Copyright 2005-2024