Vi har gemensam vårdnad och min dotter bor hos mamman. Hon är nyss fyllda 8 år och har varit hos mig varannan helg sen hon var liten.

Hon vill ha enskild vårdnad och hävdar att vi har samarbetsproblem. De samarbetsproblemen är något hon själv startat eftersom hon alltid fattar beslut över mitt huvud utan att först diskutera – hon beslutar först, informerar dottern och sist av allt får jag veta och sen får jag vackert acceptera hennes beslut.
Argumenterar jag emot så är jag svår att samarbeta med och nu tänker hon alltså ansöka om enskild vårdnad.

Till saken hör att hon den senast tiden pratat så pass illa om mig så att min dotter har börjat vända mig ryggen och hon vill inte längre träffa mig. Jag har inte fått träffa henne på tre månader.
När jag nu läser på nätet så ser det ut som att mammor kan dra fördel av att göra på detta sätt – förstöra relationen genom att undanhålla barnet från pappan och svärta ner honom så barnet inte vill träffa sin pappa – och sen hänvisa till samarbetsproblem.
Är det verkligen så illa? Någon som vet om risken är större att jag förlorar vårdnaden än att jag får behålla den gemensamma vårdnad vi nu har?

Såhär svarar signaturen  Prinsessans pappa

Jepp, så illa kan det gå om du har otur.

Så gick det

Vårdnaden kvarstår som gemensam, men för att den skulle göra det så var jag tvungen att godkänna skolbyte och flytt. Vi ska få medlare istället för samarbetssamtal. Och umgänget ska dra igång.