Jag är pappa till en son på 2 år som bor hos mamman som jag inte har en relation med. Det hela började med att jag fick reda på att mamman som jag dejtat ett par gånger, var gravid. Något som jag inte fick reda på förrän hon var i månad 4. Faderskapstestet drog ut på tiden, först 3 månader efter barnets födelse fick jag veta att jag var pappa. Detta på grund av en sölig socialförvaltning i hennes hemkommun. Direkt efter att jag fått reda på att barnet var mitt, engagerade jag mig till hundra procent för att sonen skulle få träffa mig.

I min förhoppning när jag satt på omsorgsförvaltningen och skrev under att mamman skulle ha enskild vårdnad om barnet var jag positiv och trodde verkligen att vi skulle lösa situationen så att min son skulle få träffa mig regelbundet. Något som jag försökt med i ett och ett halvt år utan att lyckats med. Scheman och planering har omkullkastats av mammans beteende att inskränka tiden då min son skall träffa mig. Oftast ställer hon in våra träffar med kort varsel och meddelar via SMS att vi hörs senare i veckan om ny träff. Något som mamman satt i system verkar det som. Jag upplever också att släktingar satts före min rätt att träffa min son vid ett par tillfällen.

Trots att vi flera gånger har kommit överens om att jag skall få ha min son själv heldagar och även att han skall få sova här, har jag har ännu inte fått ha honom själv mer än några gånger och flertalet av gångerna har jag bara få träffa honom 2 -3 timmar. Hon menar att hon har svår separationsångest och har svårt att släppa taget när jag skall hämta min son.

Inte blir det bättre av mamman nästan bara kommunicerar via sms. Jag har hela tiden velat föra en konstruktiv dialog i telefonen om allt som rör min son men mamman har under den tid jag känt henne och även fortfarande till större del vägrat att svara i telefon utan kommunicerar enbart via sms på mobiltelefonen.

Då man försökt komma i kontakt med mamman och hennes familj känns det som att man möts av motstånd. Jag upplever det som om hon och hennes familj tror sig äga barnet och ha ensamrätt till honom. Mamman har haft gott om chanser till att göra relationen mellan mig och min son bättre men under dessa två år så upplever jag att hon inte har försökt göra det.

Jag känner att det ofta är jag som får ta kontakt för att få träffa min son. Det är nästan aldrig min sons mamma tar initiativet till att ses. Varför måste jag ensam hela tiden rulla den bollen? Jag känner att jag aldrig ännu fått gå in i papparollen och lära mig vara pappa. Min sons mamma och hennes familj har betett sig på ett sätt så jag har blivit isolerad. Istället känner jag mig ibland som en vän som träffar min son då och då. Jag upplever det som att mamman har fel inställning till min sons rätt att träffa mig.

Jag har verkligen försökt att bjuda till för att få en bra relation men inget tycks fungera. Varför är det alltid jag och min familj som ska behöva ringa mamman och truga om att få träffas? Den delen borde falla mer på mamman. Det känns därför jobbigt då jag hamnar i en olustig situation och måste tjata till mig att få träffa min son.

Senaste gången vi talade i telefon sa mamman att hon ska ”skärpa sig”. Det har hon sagt innan men inget har hänt. Jag har inga onaturliga krav på att träffa min son. Jag vill göra det regelbundet och naturligt, minst en gång i veckan. Jag är trött på att hon dikterar om när och hur jag ska få träffa min son. Jag vill finnas som en naturlig del i min sons vardag, inte bara när det passar.

Jag har nu fått ångest inför att träffa min son på grund av mammans beteende. Något jag inte tycker man borde ha som pappa. Relationen borde vara glädjefylld och naturlig.

Frågan som gnager inom mig är bara vad jag skall göra nu.

Jag har kontaktat omsorgsförvaltningen som nu har kallat till samarbetssamtal. Jag hoppas att mamman kommer men efter det som hänt så tror jag INTE hon kommer att ändra på sig.

Skall jag kräva reglerad gemensam vårdnad? Vad skall jag säga i det första samarbetssamtalet? Vad är det bästa jag kan göra här för att få mer tid med min son?

Varför skall man behöva må dåligt för att man vill träffa sin son, jag känner att jag måste ta tag i detta nu med hjälp av myndigheterna, om jag ger upp nu kanske relationen till min son för alltid är förlorad.

Såhär svarar signaturen Estia

Jag tycker du ska satsa mycket på att komma fram till lösningar vid samarbetssamtalen. Det är då viktigt att mamman inte känner sig hotad och att du försöker på alla sätt komma överens med henne.

Målet är att ni kan enas om gemensam vårdnad. Om hon nu anser att hon hon binder barnet för mycket till sig, så är det något ni bör prata om.

Det är viktigt att mamman upplever att du vill hennes bästa och att barnet tar skada av att inte få separeras från dig.

Om ni kan enas i ett avtal om gemensam vårdnad är det det bästa och att du succesivt får möjlighet att öka ditt umgänge med sonen.