Jag är ensamstående med delad vårdnad, på varannan vecka basis. Har levt ihop med en kvinna som jag är övertygad om har någon form av paranoid personlighetsstörning, (samt ev psykopatiska drag). De paranoida inslagen har visat sig på många olika sätt…hon har ifrågasatt om jag överhuvudtaget arbetat (fastän jag varit borta i i månader, med arbetskläder och i samtal med kollegor och chefer), hon kan tex ha hittat fotspår utanför sitt fönster och ringt och frågat om jag vetat något om det, några veckor senare vaknar jag med att jag är kallad till polisförhör, svartsjukan behöver vi inte ens ta upp (aldrig träffat på någon med värre svartsjuka), jag har blivit anmäld till socialtjänsten ett antal gånger, första gången via psykolog som hade tagit emot information om att jag skulle ha varit alkoholist samt misshandlat henne, andra gången för att jag skulle ha förgripit mig sexuellt på vår då två-åriga dotter.

Jag har haft tillräckligt stöd av familjerätten och socialtjänsten som till en början eventuellt gått på hennes linje men efterhand insett att något inte riktigt stämmer…

Jag tycker själv att jag är en väldigt bra förälder. Hittar på många skojiga saker med mitt, barn, åker till lekhus, simmar, teater, pulka, allt möjligt, och jag är mån om att hon ska ha en god relation till barnen hos en familj vi umgås med.

Jag har blivit anmäld till socialtjänsten ett antal gånger, första gången via psykolog som hade tagit emot information om att jag skulle ha varit alkoholist samt misshandlat henne, andra gången för att jag skulle ha förgripit mig sexuellt på vår då två-åriga dotter.

Jag och min dotter har alltid haft en bra relation. Plötsligt får jag sms från mitt ex om att jag ska ”sluta kalla henne för dum, din jävla psykopat” vilket naturligtvis inte sker samt ”Hon säger att du skriker och är hårhänt mot henne” ”…om du inte kan ta ditt ansvar kanske du ska sticka..”

Nu låter det som att jag har mycket att ta upp till min fördel. Problemet är att dels är hon färdigutbildad socionom (betraktas som seriös, mogen osv). Medan jag själv ännu studerar.

Jag var borta utomlands i sex veckor i samband med en nära anhöring blivit sjuk i cancer. När jag kommer tillbaka är mitt barn dels inne i trotsåldern (vilket gör att ajg har tålamod mot hennes beteende) men hon skriker också ibland hysterisk (som när vi ska gå hem från hennes kompis), har svårt att lyssna på vad man säger, flera tecken på att hon behöver klara gränser…så jg tar upp det med mamman..och då kommer alla dessa anklagelser via sms som jag tagit upp (anledningen till att det varit sms är för att jag endast vill kommunicera med henne på det sättet)

Efter resan får jag reda på att hennes kille har missbruksproblem och jag tar upp det med henne, att hon måste försäkra mig om att han inte dricker i vår dotters närhet. Efter det upplever jag att smsen kommer…

Jag märker också att hon plötsligt vill tala med vår dotter på telefon på mina tider, ibland bara dagen innan hon ska hämta..vid de överlämningar som inte sker på dagis är hon väldigt på vårt barn (mamma kommer att sakna dig, Ååå vad mamma älskar dig osv) på ett sätt som jag märker gör min dotter förvirrad (tex börjar hon gå mot hennes bil och förstår inte att hon ska vara hos pappa. Och jag tar upp detta med henne, att hon måste ta det lite lugnare och ge vår dotter en chans att känna sig trygg hos den andra föräldern. Men vid varje tillfälle håller hon på så…

Plötslig bokar hon en träff på familjerätten. Och jag förstår inte riktigt varför även om jag anar att hon vill mena på att jag skulle vara för hård mot min flicka, vilket jag absolut inte är (saken är den att jag har starka aningar om att hon inte har gränser hos sin mamma och jag känner en stark plikt att ge vår barn en chans att få en känsla för gränser, något hennes mamma saknar, helt och som många gånger ger henne problem med andra människor.)

Hursomhelst, nu till saken. När jag hämtar vårt barn hos mamman i måndags (vilket är sällsynt förekommande, annars lämnar vi av på dagis) Så gråter mitt barn, intensivt, och säger att hon inte vill vara hos mig. Och jag måste ta vårt barn från henne för hon vill inte släppa och när mitt barn äntligen börjar gå mot min bil, fortfarande ledsen dock, så säger mamman att hon måste tar förävl ordentligt och trissar upp mitt barns tårar igen som skriker efter mamma, några dagar senare när jag stöter på mamman händer samma sak, mitt barn vill gå med hennes mamma och hennes mamma vill inte respektera att jag vill att vi säger hejdå kort, utan vänder sig mot vårt barn och trissar upp barnet igen, efter att jag redan gett dem chansen att säga hejdå och min dotter börjat gråta (med vi ses snart, gumman, mamma älskar dig, jag kommer sakna dig..)

Dagen efter den andra händelsen börjar mitt barn för första gången, två dagar i rad, reagera likadant på dagis, när jag kommer, så börjar hon gråta ser rädd ut och ropar efter mamma. Ska nämnas att mitt barn slutar efter kanske fem min och blir som vanlig igen, men vid själva mötet då börjar hon gråta.

Förstå min chock! Som har tagit hand om mitt barn sedan hon bara vara några månader gamla och vi alltid haft en fin relation.

För egen del är jag övertygad om att hon blir manipulerad av sin mamma, men kan inte bevisa det, och jag måste återigen försvara mig på soc. Denna gång mållös, utan att veta vad jag ska säga.

Följande kloka svar skrevs av signaturen PD

Jo, jag tror att det kan vara så att mamman överför sin ”ångest” på barnet. Och barn behöver speglingar på känslor. Det kan alltså vara så att barnet testar med dig för att se om det är ”farligt” och finns något att vara rädd för. Mitt tips är alltså att först och främst undvika uppslitande möten med mamman, samt att påminna barnet om vem som hämtar.

Sen skulle jag även undvika att vädra saker med mamman, så som du beskriver henne. Antingen används det mot dig eller så känner hon sig hotad. Var du bara en trygg pappa och bekräfta barnet – Det är ok att bli ledsen, att sakna någon är bra, det betyder ju att man tycker om den.

Vad gäller vårdnadstvist så tror jag inte på det, i alla fall inte i dagsläget. Barn är fenomenala på att känna av stämningar så var så lugn och neutral som möjligt är alltså mitt tips.