Jag och min flickvän tog ett gemensamt beslut i våras att vi skulle skaffa barn tillsammans. Vi ville flytta ihop så vi var runt på många husvisningar, fixade banklån/lånelöfte och var med på budgivningar. Vi planerade en livslång framtid ihop, och allting flöt på riktigt bra. Sen efter någon månad så blir hon gravid, vilket vi båda naturligtvis tyckte var fantastiskt roligt. Vi fick ett kanonerbjudande på ett hus som var helt perfekt för oss, och det var i stort sett klart att vi skulle flytta dit.

Men när vi kommer in i den 13:e graviditetsveckan så flippar hon totalt! – Hon gör slut med mig! Hon blir helt iskall och säger t.o.m. att hon inte ska uppge vem som är pappan så jag behöver inte beblanda mig med barnet över huvud taget. Jag blir helt chockad.

Efter detta så fortsätter hon konstigt nog att höra av sig nästan varje dag, men hon är väldigt tydlig med att vi bara är ”kompisar” nu. Hon säger att jag sen kommer att vara välkommen hem till henne emellanåt och ha papparollen, men att vi skulle vara ett par och bo ihop – det kommer aldrig någonsin att hända säger hon. Jag har lugnt och sansat förklarat att jag inte vill detta, men då svarar hon helt iskallt att hon inte kan ta hänsyn till hur jag känner.

Det har nu gått en månad sedan jag fick detta beskedet, och jag gör nu precis allting hon säger i ren rädsla för att hon skulle få för sig värre saker. Jag vill ju vara där för henne, men hon har ju gjort slut och är helt känslokall mot mig. Så det är fruktansvärt påfrestande att träffa henne.

Det har nu gått en månad sedan jag fick detta beskedet, och jag gör nu precis allting hon säger i ren rädsla för att hon skulle få för sig värre saker.

Hon har köpt en ny säng och lite möbler själv (planen var att vi skulle köpa det tillsammans). Visst, det är väl kanske ingen stor grej, men jag tolkar det som att hon bygger upp sitt nya liv med henne och barnet – och jag finns inte med i den bilden. Detta är riktigt smärtsamt att se. Jag har föreslagit att vi ska gå och prata med en familjerådgivare (eller liknande), men hon vill absolut inte blanda in någon i detta – för hon vet redan vad hon vill och har bestämt sig.

Det är mycket som snurrar i mitt huvud nu, och även om jag inte vill tro det så kan jag inte undgå att tänka att hon bara har utnyttjat mig för att bli gravid. Kanske har husletandet och allt bara varit ett skådespel från hennes sida? Jag är nog fortfarande i ett chocktillstånd, men jag mår så dåligt av detta att jag knappt klarar av att sköta mitt jobb och enkla vardagssysslor.

Vad ska jag göra för att situationen inte ska bli värre?

Såhär svara signaturen Cincere

Jag skulle inte ta någon strid nu.

Oavsett om det handlar om depression eller medvetet planerade så är det viktigt för barnet att den blivande mamman mår så bra som möjligt fram till förlossningen.

Det du kan försöka är att lirka fram frivilliga samtal, tex med familjerådgivarna på FR utan hot eller krav i nuläget. Sen ska du vänligt men bestämt tala om för den blivande mamman att du kommer att vara en närvarande pappa. Sen kan det även vara bra att du talar om hur du känner för barnet, tex att du ser fram emot att bli pappa, hur kul det ska bli, etc.

Provokationer som när blivande mamman säger ”att hon inte ska uppge vem som är pappan” etc. är det bara att ignorera, besvara inte ens sånt.

Ju kallare du kan vara i denna situation desto bättre blir det för barnet i slutändan. Svårt, javisst men inte omöjligt.

1. Hålla sig till fakta
2. Aldrig snacka skit om exet
3. Alltid behålla ett barnperspektiv
4. Alltid betona vikten av att barnet skall ha god kontakt med båda föräldrarna
5. Aldrig bli arg
6. Var dig själv, visa känslor, visa att du bryr dig
7. Ha god kontakt med alla i barnets omgivning
8. Minimera möjligheter till bråk med exet